Eva Holmquist: Blodskifte.
Det här är urban fantasy som uppenbart är skriven för unga, men det hindrade inte en gammal gubbe att ha riktigt trevligt. Tempot är högt från start och det är lätt att komma in i handlingen. Personteckningen fungerar för ändamålet och speciellt huvudpersonen Nora är intressant. Handlingen utspelar sig i Jönköping och jag känner inte till staden själv men den skildras på ett sätt som gör att den verkligen känns bekant. Mycket snabbt får vi veta att det finns revor mellan världar där det går att komma igenom, och vid en olycka sker ett “blodskifte” som gör att Nora kan hamna i den parallella världen där det finns gott om fenomen som närmast hör till sagorna: personer som kan byta hamn och bli katt eller annat djur, talande staty, begravningsdryck för återuppståndelse som önskat djur och monster som ska ta över staden. Nora förvandlas till katt och tillbaka, och man funderar över hur det då går med kläderna. Det tar ett tag men till slut blir också det klarlagt. Just sådana problem gör att man blundar för de betydligt större – hur revorna mellan världar fungerar och hamnskiftet går till.
Frederik Pohl, ed.: Star Science Fiction stories no. 3.
Hyfsad Asimov om en kille som hellre promenerar än använder transportation upplöst i atomer, följd av en usel, rejält misogyn Bradbury om längtan till jorden för Marspionjärer – mannen fixar så att det är som hemma, och överraskar hustrun. Clarke bidrar med en rätt tråkig novell om en undervattensjägare som skyddar valar mot hajar, medan Del Reys “Alien” var trevlig att läsa även om personerna var väl karikerade. Dick i högform om hur marknaden driver på med nya versioner, här är det de på 50-talet aktuella kärnvapenskyddsrummen som var och en skulle ha i trädgården men det kunde lika gärna handlat om dagens hemdatorer eller telefoner. En novell av Gerald Kersh var knappast sf men berättelsen om en svårt ärrad soldat som överlevt sedan 1500-talet tack vare en lyckad mixtur var välskriven och underhållande. Richard Mathesons zombienovell klarade sig genom att den samtidigt handlade om ett gäng ungdomar som just utökats med en nybörjare, medan Chad Olivers novell om en utomjording på besök hanterar xenofobi på ett utmärkt sätt. Klart aktuell. Liksom Bradburys novell handlar Vances om svårigheter att anpassa sig till ny miljö, men Vance gör det på ett utmärkt sätt. Och slutligen är Williamsons novell om robotisering av arbete äkta god sf som står sig utmärkt även om det alltid är lite lustigt att läsa om hålkort (som jag själv jobbat med).
Haruki Murakami: 1Q84. Tredje boken.
Ännu en bok om parallella världar, eller rättare sagt en trilogi. Handlingen fortsätter direkt mellan delarna och bör läsas i ett svep. Det finns ytterligare några fantasyelement i böckerna där en roman skriven av en ung flicka redigeras av en av huvudpersonerna. Romanen beskriver en värld med två månar och små människor som kan komma ut ur munnen på döende. Den andra huvudpersonen är en kvinna som ägnar sig åt att mörda män som förgripit sig på kvinnor. De två huvudpersonerna har blivit förälskade i varandra i skolan och på ett plan handlar trilogin om hur de försöker hitta varandra många år senare. Böckerna är välskrivna och engagerande, inte minst i berättelserna om religiös fanatism och sexuella övergrepp. Översättaren (eller författaren) har dock missat när det på Essoskylten står “En tiger i din bil”.
Margaret St. Clair: The Games of Neith.
St. Clair är ju bättre i det korta formatet men den här romanen var ändå en trevlig läsning. Och dessa halva dubbel-ACE är ju rimligt långa dessutom. SF-elementet var både klassiskt och inte: Parallella universa med energiflöde mellan dem som kan förhindras av ett virus med D-aminosyror. Kul med många referenser till Norge och Oslo, och hyggligt vettig beskrivning av religiös fanatism. Observera undertiteln: “Was she woman – or space monster?”
.
Kenneth Bulmer: The Earth Gods Are Coming.
Dubbel med förra, och lustigt nog med nordiska namn som blonda Gerda och löjtnant Bergquist. Och rätt lustig historia, där mänskligheten skickar ut androider till planeterna i galaxen för att predika att människan kommer. Det trasslar till sig när en astronaut följer med kapseln med androiden och tar jobbet som profet själv. Som helhet kan detta läsas som satir över kristen mission i Afrika. Inte så tokigt faktiskt.
.
Jenny Milewski: Skalpelldansen.
Psykologisk skräck med helt annat allvar än Yuko. Det bästa med Yuko var miljön, studentkvarteren i Linköping och skildringen av hur det kan vara att vara utländsk student. I Skalpelldansen befinner vi oss i stället mest i Stockholm. Huvudpersonen Jonas Lerman skriver en roman med namnet Skalpelldansen som handlar om en galen kirurg som torterar och mördar unga kvinnor. Mycket likartade mord sker samtidigt och Jonas börjar tvivla på om hans skrivande har koppling till dem. En fast punkt i hans tillvaro är en cancersjuk dam, annars är det rätt kaotiskt. Handlingen är spännande men det är inte det viktigaste med boken, som framför allt handlar om skuld, föräldrars ansvar för sina barn, författares ansvar för vad de kan inspirera till liksom om vänskap i allmänhet och knytning till syskon. Personerna är levande och vältecknade, och miljöerna känns äkta. Naturligtvis finns det riktigt otäcka passager, men genom den analytiska tonen blir det inte outhärdligt. Det finns ett övernaturligt inslag som kanske inte var absolut nödvändigt men förstärkte handlingen. Boken fick ligga ett tag eftersom jag inte var hundraprocentigt förtjust i Yuko, men den här var utmärkt.
Emanuel Blume: Nomadplaneten.
Det skrivs en hel del hård sf på svenska för barn och unga, men det är långt mellan böckerna för vuxna som får förlita sig på anglosaxiska verk. Därför är det oerhört glädjande med en bok som Nomadplaneten som är rymd-sf som baseras på verklig fysik – fast med tiden undrar man i alla fall vad som är verkligt. Osäkerheten finns också hos personerna, speciellt berättaren, och det gör att traditioner från Clarke och Asimov blandas upp med känslan i många av Dicks verk. En nomadplanet är precis vad det låter som – en planet som kommer farande från något annat solsystem. Det sättet att färdas mellan solsystem har föreslagits tidigare och det finns ett helt avsnitt om sådana “World Ships” i The Encyclopedia of Science Fiction. Det är alltså i och för sig inte märkligt om det finns artefakter på och i planeten. Handlingen rör sig mycket kring personerna som åkt i ett rymdskepp från jorden till planeten, och konflikter framför allt mellan militär och vetenskapsmän. Man kanske kan hoppas att detta inte är alldeles realistiskt. Det hade kanske varit bra med en kort bakgrund för fler personer, inte minst den arrogante militären. Språket är utmärkt och handlingen spännande, så det här är ett riktigt trevligt tillskott till sf skriven på svenska! För egen del uppskattar jag speciellt den där osäkerheten kring vad som egentligen sker.
Tricia Sullivan: Occupy Me.
Tricia Sullivan är en av mina absoluta favoriter och det här tror jag är hennes absoluta mästerverk. Jag har i alla fall nominerat den till Hugon. Det är inte helt lätt att beskriva vad boken handlar om, men huvudpersonen och berättaren är en ängel som i alla fall ibland har vingar men som förlorat en del av sig själv. Hon arbetar som flygvärdinna i början och det passar bra för hon är vänlig och hjälpsam, och stark. Också inledningsvis stöter vi på en väska som snarast är en portal till andra tider och världar. Den kan t ex släppa ut en flygande dinosaurie. Boven i dramat är en mångmiljonär som vill vara odödlig, och miljön är t ex en soptipp, ett djursjukhus i Edinburgh och en oljeplattform. Handlingen är rejält spännande även om det ibland är lite svårt att hänga med. Det finns massor av humoristiska poänger och språket är perfekt.
Kameron Hurley: The Geek Feminist Revolution.
Essäsamling av en av hedersgästerna på årets Swecon, med en del överraskande personliga och självutlämnande betraktelser. Dessa handlar bland annat om hennes diabetes och om hur hårt det amerikanska sjukvårdssystemet kan slå, om hennes ungdomsrevolter, och naturligtvis om hennes skrivande. Det finns artiklar om hur Hugopriset kidnappades av högerextremister och om den skeva skildringen av kvinnor i sf. Tonen är uppriktig, ibland aggressiv, och man rycks med i hennes resonemang.
BEM's Blog 