Böcker lästa i juni 2022

Mats Strandberg: Konferensen.

Efter den utmärkta Slutet och egna erfarenheter av konferenser på kursgårdar kändes det angeläget att läsa denna, och visst fanns det en hel del intressant i den, inte minst syftet med konferensen som var en teambuilding inför ett bygge av ett köpcenter. Individerna på konferensen var också gedigna och trovärdiga, kanske speciellt en alkoholberoende äldre kvinna. Att jag ändå inte var speciellt förtjust beror på det snaskiga våldet som skildras detaljerat som värsta splattret och tortyr. För min del hade det räckt med antydningar som blir så mycket effektivare.

Emily St. John Mandel: Sea of Tranquility.

Månadens bokcirkelbok uppskattades av alla som läst den. Tidsresor, månkolonier och tveksamhet om vi verkligen finns – en utsökt blandning i en välskriven bok. Ibland hade jag svårt att följa handlingen som hoppade mellan olika tidsperioder, men själva idén, att undersöka om vi inte bara är processer i en stor dator genom att studera en ”glitch”, ett programfel som innebar att flera händelser som skiljs av sekler ändå inträffar samtidigt. Ett annat skäl att misstänka att handlingen inte utspelar sig i den verkliga världen var att det inte var något problem att vistas på jorden direkt efter en längre tid på månen – men om det nu beror på att författaren kom på det orimliga eller om vi skulle hållas på halster så visade det sig att det fanns en manick som ökade månens gravitation till jordens. Att man år 2401 kunde beställa upp te till arbetsrummet på Tidsinstitutet var det tydligen bara jag som tyckte var märkligt. Jag kan inte minnas att det var möjligt på KI ens på senaste 00-talet. Men det här är smågnäll, boken var fantastisk även om den inte riktigt kunde mäta sig med Station Eleven. Och som konstateras mot slutet: “A life lived in a simulation is still a life”.

E. P. Uggla: Första hösten. Röd skymning.

Jag var inte helt förtjust i den första någorlunda fristående delen, Blå gryning, men den har onekligen fastnat i mitt minne så jag chansade. Sporer av någon växt infekterar människor som blir smittsamma zombier och till slut överväxta av någon slags vass. Handlingen utspelar sig i Stockholm, speciellt på Naturhistoriska Riksmuseet och Karolinska Institutet, och i köpcentrat Birsta City utanför Sundsvall. Den är spännande och inte fullt så obehaglig som den kunde vara, meningarna är ibland irriterande korta, och personerna är hyfsat engagerande och begripliga. Själva idén känns inte helt övertygande och vetenskapen är lite för pseudo. Det är inte möjligt att kolla DNA-struktur i ett aldrig så bra mikroskop, och monstren känns märkliga. Dessutom förstod jag inte – eller minns inte – varför bladen blev röda.

Youssif Iraki: Dagbok från Tal El-Zaatar.

Undertitel: En läkares vittnesmål om belägringen och massakern 1975-1976. Massakern i Sabra och Shatila 1982, då flera hundra, kanske tusen, palestinska flyktingar mördades, är väl känd och ledde till stark kritik mot Israel. Det var dock inte första gången ett palestinskt flyktingläger i Libanon attackerades av falangister. Tal El-Zaatar skrivs också Tel al-Zaatar och Tall al-Zaʿtar, och betyder Timjankullen. Det var sedan 1950 ett flyktingläger med ca 20.000 palestinier. Till skillnad från Sabra och Shatila låg det på den östra sidan om den gröna linjen där kristen milis härskade. Milisen strävade efter att tömma den östra sidan på muslimer efter den ”svarta lördagen” i november 1975 då fyra falangister dödats. Den fullskaliga attacken inleddes 22 juni 1976 och pågick till 12 augusti.

Irakis dagbok beskriver hans bakgrund och läkarutbildning, och hur han under svåra förhållanden lyckades bedriva sjukvård i lägret där det var stor brist på blod och kanske framför allt vatten. Han beskriver också hur den svenskfödda sjuksköterskan Eva Hammad skadades allvarligt under attackerna och förlorade höger. Hon förlorade samtidigt sin man och efter en kort tid fick hon en dödfödd son. Hon har skrivit ett förord och en egen beskrivning av upplevelserna. I boken finns också starka vittnesmål av en annan sjuksköterska och en anestesitekniker. Den är försedd med närmast expressionistiska teckningar och ett stort antal fotografier.

Detta är en mycket viktig bok som på ett objektivt sätt beskriver en massaker som borde fått världen att protestera och agera. Både dagboken och vittnesmålen är sakligt skrivna också när de handlar om obegriplig grymhet och sanslösa mord på obeväpnade människor. Att de som hade möjlighet försvarade lägret, ibland med sitt eget liv, har aldrig känts så välmotiverat. På ett sätt kan den direkta skulden läggas på den kristna högermilisen eller på Syrien som försedde den med vapen. Den egentliga skulden måste ändå läggas på dem som drivit palestinierna på flykten och förvägrat dem att återvända.

Charles L. Harness: The Rose.

“The legendary SF classic…” enligt framsidan, och visst, för att vara sf från 1953 kändes den avancerad, med sin huvudperson, en psykiater som samtidigt ägnar sig åt att komponera för balett och får horn i pannan och andra vanställande utväxter. Trots allt hade jag svårt att bli engagerad och kan inte riktigt komma ihåg handlingen. Då var de två medföljande novellerna så mycket trevligare. ”The Chessplayer” där en råtta spelar schack, och ”The New Reality” där ett kvantmekaniskt experiment leder till en kosmisk nystart – med Adam och Eva som huvudpersoner.

Ian Watson: Deathhunter.

Som vanligt ger sig Ian Watson på svåra frågor med glatt humör: Vår hjälte, Jim Todhunter, är guide i Dödshuset och hjälper medborgare vid förbestämt tillfälle att lämna jordelivet på ett fridfullt sätt. När ett (riktigt) mord sker blir det hans uppgift att guida mördaren. Tillsammans börjar de undersöka själva döendet, och konstaterar att kroppen utsöndrar ett feromon som drar till sig döden, som i själva verket är en liten röd figur. Genom att fejka död får de fram denna varelse och jagar den genom dimensionerna. Lysande!

Gav upp på: A. Bertram Chandler: The Commodore at Sea – kan säkert vara trevlig om man läst böckerna strax före i serien, men det var alltför mycket referenser till tidigare besök på planeten.

Böcker lästa i maj 2022

Jack Vance: The Anome.

Den första delen i Durdane-trilogin, om en diktatur styrd av den ansiktslösa the Anome, som härskar genom att på avstånd kunna utlösa sprängladdningen i den obligatoriska halsringen. Tyvärr är varken miljöbeskrivning eller personerna tillräckligt intressanta, dessutom är det lite för grovt våld inte minst mot kvinnor. Då var Alastor-böckerna så mycket trevligare att läsa.

P. Djèli Clark: A Master of Djinn.

Vår bokcirkelbok uppskattades av de övriga, men jag var inte helt nöjd även om idén med djinner i Egypten strax före första världskriget inte är så dum. Genom mekaniska robotar och luftskepp kan berättelsen klassas som steampunk. Själva plotten med ett massmord och dold identitet var alltför rörig, men den lesbiska relationen mellan detektiven och en halvdjinn hade en viss charm. Boken vann Nebulan så jag har väl varit för grinig.

John Shirley: A Splendid Chaos.

Med undertiteln An Interplanetary Fantasy från 1988 är detta en märklig historia som knappast kan vara något annat än en dröm eller en rent digital konstruktion. I en gatukorsning i Skottland dyker ett disco upp och vår hjälte går in men vaknar snart upp på en annan planet som kallas Fool’s Hope. Där blir han omhändertagen av några andra som rövats bort på samma sätt, och hamnar i helt osannolika äventyr med varelser från andra planeter. De övervakas av flygande ögon som tillhör en intelligens som hanterar planeten som ett spel. En människa som transformeras blir diktator, andra blir övermänskligt starka eller kan flyga. Trots drömkaraktären är handlingen engagerande och spännande och miljön märkligt trovärdig.

Science fiction & fandom

Under en allmän session i ett möte 2022-05-22 för pensionerade publik- och programforskare från några europeiska länder fick jag tillfälle att berätta om mitt specialintresse. Här går det att se bilderna till mitt anförande, med vissa förklarande tillägg.

Böcker lästa i april 2022

Francesco Verso: Blood Busters.

I ett framtida Rom betalas skatter genom blodtransfusion. Fast enligt ingressen handlar berättelsen inte om blod, och det är uppenbart att det är en satir, där redan rika kan få mer genom korruption. Den osympatiska hjälten jobbar med att driva in skatter men blir förälskad i en skuldsatt kvinna som är engagerad i ”Robin Blood” som förser de fattiga med blod. Tyvärr är scenerierna alltför snaskiga och brutala, och själva förutsättningen alltför osannolik. Det som ändå stannar i minnet är just frustrationen hos hjälten över hans känslor gentemot den utmärglade kvinnan. Jag uppskattade Versos Nexhuman betydligt mer, men denna har fått Urania Award för 2015 års bästa italienska sf-roman. Liksom Nexhuman är den översatt från italienskan av Sally McCorry.

Sarah Pinsker: We Are Satellites.

Den bärande idén här är att öka förmågan att tänka på flera saker samtidigt genom att i hjärnan inoperera en pryl, Pilote, som dessutom är försedd med en ljusdiod på tinningen. Alla kan eller vill inte ha denna så det blir en uppdelning av folk, inte minst i skolorna. Det visar sig dessutom att en biverkan är att det kan vara svårt att skärma av intryck ungefär som vid ADD, något som kallas brus (noise). Det är inte alltid en nackdel för militärer som måste kunna upptäcka krypskyttar, men kan vara rejält störande i dagliga livet. Berättelsen handlar om en familj om fyra personer i en mindre stad i USA. Den består av två kvinnor, en pojke och en yngre flicka som ofta drabbas av epileptiska anfall. Pojken och en av kvinnorna skaffar Pilote, medan dottern inte kan göra det och engageras i en förening som kämpar mot den utbredda användningen. Det som verkligen är en behållning av boken är konflikter och känslor mellan dessa fyra som skildras levande och utan att någon av dem blir huvudpersonen. Slutet är inte så sannolikt och det är väl knappast själva Pilote-idén heller.

Rokuro Inui: Automatic Eve.

En fascinerande men lite rörig steampunk satt i det klassiska Japan, Edo-shogunatet. Mekaniska djur som papegojor och syrsor används för underhållning och tävlingar, och det blir en hel del bedrägerier och förvecklingar. Eftersom tronföljden är absolut kvinnlig och det inte föds någon dotter tillverkas en robot som ersättare, naturligtvis i smyg. Inte oväntat uppstår frågan om en sådan ”automatisk Eva” kan ha ett eget medvetande och en ”själ”. Vi följer framför allt en ung adept som lär sig att tillverka robotarna. Berättelsen är spännande och ger en god inblick i livet i Japan för några hundra år sedan, och speciellt scenerna där mekaniska syrsor slåss med verkliga är klart underhållande.

Michael Moorcock: Behold the Man.

Karl Glogauer reser i en tidsmaskin till år 28 e Kr nära Nazaret. Rätt tilltufsad tas han om hand av Johannes Döparen som tar honom för en magiker. Hos en snickarfamilj där modern som heter Mary närmast är en hora och fadern Joseph misstror henne för att hon hävdar att en ängel är far till ett barn, en puckelryggig och svagsint son som upprepar ordet Jesus. Nu hjälper det inte utan Karl blir tagen för att vara den förutspådda profeten genom att kunna bota och göra förutsägelser, och för att fullfölja profetian ber han Judas Iscariot att avslöja honom för romarna. Det leder till slut till att han korsfästs. Berättelsen innehåller förstås en hel del kritik av kristendomen, t ex ”…as priests had always done, they avoided questions they could not answer while at the same time appearing to have much more knowledge than they actually possessed.” I återblickar (sic) får vi kännedom om Karls relationsproblem, vanföreställningar och besatthet av Jung. Kort sagt, ingen dålig påsklitteratur.

Robert Silverberg: To the Dark Star.

23 noveller från Silverbergs tidiga seriösa period, 1962 – 1969. De flesta riktigt starka om mänsklig dårskap och svaghet, en del utan att egentligen behöva sf-sättningen. Svagast var tidsreseberättelsen ”(Now + n, Now – n)” som var närmast omöjlig att följa. Starka intryck gav ”Passengers” om utlånade kroppar, ”How It Was When the Past Went Away” om minnesförlust genom preparat i dricksvattnet och ”Sundance” där en man med indiananor funderar över sitt arbete med att utrota den lokala faunan för att ge plats åt bosättare. En samling som verkligen visar att novellformatet är idealiskt för att diskutera ”the human condition”.

R. S. A. Garcia: Lex Talionis.

Egentligen uppskattar jag inte råa sf-thrillers, men jag måste erkänna att den här var rätt fascinerande och engagerande. Detta trots telepati, grovt våld och gruppvåldtäkt. Vår hjältinna som visar sig närmast ha superkrafter hamnar utan minne och svårt misshandlad på ett sjukhus där hon klarar sig bara tack vare en liten främmande varelse med förmåga att bota på distans. Vi får veta hur hon hamnat där och det blir riktigt äventyrligt på olika planeter och inte minst i ett rymdskepp, med familjedramer och finansiella imperier. Allra mest engagerade den stackars läkare som tar hand om henne och som kämpar mot sina känslor för henne.


Eurocon 2023 Uppsala 8-11 juni

Dieselverkstaden, Sickla 13-14/8 2022

Categories