Böcker lästa i oktober 2022

Michael Coney: Charisma.

En utmärkt parallellvärldsroman från 1975. I ett väl beskrivet kustsamhälle i Cornwall har den tämligen flummige huvudpersonen hand om ett hotell (liksom författaren haft själv) och hyrbåtar. I samhället finns en forskningsstation där man upptäckt parallella världar och hur det ska gå att transportera sig mellan dessa, något vår huvudperson gör och träffar en underskön kvinna som han blir blixtförälskad i. Handlingen kretsar också kring ett mord på hotellet som blir svårlöst genom de parallella världarna. Intressant nog utvecklas en vänskap till mer hållbar kärlek som kontrasteras mot förälskelsen. Skön brittisk engelska och bra miljöer även om man inte blir helt klok på personerna.

Anna Jakobsson Lund: Blynätter.

Onekligen originellt att sätta en magispäckad fantasy i ett slags parallell värld som starkt påminner om 30-talets Sundsvall med omnejd, där sågverken och strejkhoten dominerar. Det som bär berättelsen är de två unga huvudpersonerna och deras komplicerade relation. Finn är kriminell med obotlig tro på spellycka medan Elsa tycker sig kunna utnyttja sin dövhet när hon stjäl. Den här delen av historien är utmärkt, med tidsandan, miljön och utblickarna mot resten av Europa, och den har en hel del att säga om arbetarklassens kamp och om korruption. Tyvärr förstörs detta för mig av magin som inte bara är obegriplig – flygande motorcyklar som ändå hejdas av träden – utan framför allt onödig, och stjäl intresse från en hyfsat intressant äventyrsberättelse med engagerande personer. Författarens tidigare Equilibrium uppskattade jag helhjärtat. Där är magin väl integrerad och problematiserad könsidentitet skildrad med ett lyriskt språk även om också den handlar om klasskamp. Det kanske är fel att döma trilogin efter första boken men så långt känns berättelsen alltför inriktad på att vara underhållande äventyr för ungdomar.

Thomas M. Disch: Camp Concentration.

En mörk och intressant dystopi från 1968, där vi får läsa en dagbok skriven av en vapenvägrande fånge i ett militärfängelse i USA där man försöker höja intelligens genom att injicera syfilisbakterier. Välskriven och späckad med litterära och konstnärliga referenser – fångarna uppför en pjäs om Faust och de kommunicerar med hjälp av alkemitermer. Mot slutet sker möjligen hjärntransplantationer så att personer kan överleva längre än de sex månader sjukdomen ger – men det är svårt att vara säker när det bara är den rejält sjuke skribentens anteckningar vi har att gå på. Inte helt enkelt att begripa handlingen men intressant kritik av experiment på fångar och amerikansk civilisation.

Robert Silverberg: Project Pendulum.

En inte helt lyckad tidsreseroman från 1987, där två tvillingar, en biolog och en fysiker, reser från 2016 i var sin tidsriktning ett antal gånger. Det ger Silverberg tillfälle att berätta om olika tidsåldrar och hur han föreställer sig jorden i en avlägsen framtid, men någon sammanhängande berättelse blir det inte. Dessutom anges tiderna som + eller – 5×10n minuter vilket inte förenklade läsandet. Speciellt som det vid något tillfälle var fel tecken. Nåväl, lite underhållande var den i alla fall.

Isaac Asimov: I, Robot.

Jag, robot var en av de absolut första sf-böckerna jag läste och nu minst 65 år senare kändes den inte fullt så mossig som jag befarade. Lösningarna på de problem som uppstod genom de tre robotlagarna var rätt kluriga, och även om lagarna kan sägas vara självklara har de blivit klassiska. Det är också lite kul med en hjältinna, Susan Calvin, som inte rider på sin kvinnliga charm utan helt enkelt är begåvad. I den sista novellen, ”The Evitable Conflict” har första lagen kompletterats med ”hela mänskligheten”, och då kan det vara en fördel att tillåta protester från ”Society for Humanity”. Den novellen känns dock inte lika övertygande som de tidigare, och resonemangen är alltför tillkrånglade.

Anne Swärd: Kvicksand.

Utgiven 2006 med handlingen förlagd till 2021 är detta egentligen sf, i alla fall dystopi för detta Köpenhamn har förstörts av klimat och rovdrift, och människorna är ensamma och har svårt att klara sig. Berättaren är en taxichaufför som utnyttjas av taxibolagets ägare och genom honom får vi känna en prostituerad kvinna, likaså en prostituerad man som har hand om en son, en student som städar på ett arkiv, och vi får träffa taxichaufförens föräldrar som plötsligt övergav honom och hans bror. Swärd skildrar dessa personer med förståelse och inlevelse, och den lätt förvridna Köpenhamnsmiljön känns tillräckligt bekant. Liksom Vera är detta en stark och engagerande bok.

LunCon 2022

English translation by Google.

Lund 29-30 oktober, IOGTs lokal på Bantorget.

Äntligen har jag åter gått på en sf-kongress där jag inte varit inblandad i kommittén! Det är i och för sig trevligt att arrangera också men jag hade sånär glömt hur kul det är att sitta och lyssna på paneler, intervjuer och föredrag. På årets LunCon var det god bredd på innehållet med intressanta analyser och fina tips.

John-Henri Holmberg inledde med ”Space Opera – från skräp till hyllad SF”, men naturligtvis räckte inte 45 min för detta ämne så den nya vågen av modern Space Opera fick han gå över alltför snabbt. Namnets historia blev så mycket bättre belyst: För drygt 100 år sedan skrev William S. Hart Vilda Västern-äventyr och spelade dessutom hjälte i filmerna, som då kallades ”Horse Operas”. När det blev kommersiell radio riktade reklamen sig till kvinnor som skulle köpa rengöringsmedel, och serierna som omgav reklamen kallades därför ”Soap Operas”, såpoperor. SF-författaren och fanen Wilson ”Bob” Tucker använde namnet ”Space Opera” 1941 i sitt fanzine Le Zombie för de hiskliga rymdäventyr som började publiceras i Amazing Stories. Det skrevs rymdäventyr tidigare, som Garrett P. Serviss fortsättningar på Wells Världarnas krig, där uppfinnaren, den verklige Thomas Alva Edison, lyckas bygga en rymdflotta och slå tillbaka mot marsianerna. I Amazing Stories blev E. E. ”Doc” Smiths Skylark-serie omåttligt populär, och de följdes av Edmond Hamilton som slog igenom med galaktiska äventyr som Crashing Suns som gav honom namnet ”World Wrecker Hamilton”.  (Jag tyckte ändå att den var rätt underhållande när jag läste den häromåret). Hamiltons Captain Future-romaner kom på svenska i JVM där hjälten fick heta Kapten Frank. Den svenske sf-fanen B. O. Ringberg skapade och var mycket aktiv i ”Kapten Frank-sällskapet”, och den intresserade kan hitta mycket om detta i gamla SF-Forum. Astoundings redaktör John W. Campbell som gjort mycket för att utveckla sf-litteraturen var också författare som skrev Space Opera, t ex The Mightiest Machine, men han tröttnade och skrev mer intressanta verk som ”Who Goes There?” där en upptinad alien på Antarktis kan ändra utseende till att helt likna någon i en expedition där. Jack Williamson är också en författare som började med Space Opera som The Legion of Space och som senare skrev intressant sf. A. E. Van Vogt bidrog med Earth’s Last Fortress, The Mixed Men och The Voyage of the Space Beagle, medan C. L. Moore var den bästa Space Opera-författaren under denna tid med t ex Judgment Night. Asimovs Stiftelseromaner hade inte kunnat skrivas utan den föregående vågen av Space Opera, plus förstås Gibbons Romerska rikets nedgång och fall. Space Opera kom i skymundan under 50-talet, och på 60-talet kom Nya Vågen som koncentrerade sig på den ”inre rymden”. Ett undantag var Heinleins Starship Troopers som egentligen var ett inlägg i diskussionen om det verkligen behövs soldater ”på marken”. En nytändning kom i och med John M. Harrisons The Centauri Device som ansågs svår, och på 80-talet kom Iain Banks Cultureromaner. Att Space Opera kom tillbaka kan säkert bero på populära tv-serier och film, t ex Star Trek och Star Wars, och nu The Expanse. Som sagt, de senare verken och författarna hann John-Henri inte riktigt med, men kanske vi får läsa om dem någonstans där han förhoppningsvis publicerar en artikel om Space Opera.

Från rymden till skräck, steget är inte så långt som man kan tro. Panelen kom snabbt in på filmen Alien där speciellt den första är skräck eftersom monstret aldrig visas. I panelen satt Thomas Årnfelt, Camilla Svedén, Markus Sköld och Marie Metso, modererade av Jonathan Olofsgård. Några tips från diskussionen: John Ajvide Lindqvists novell ”Speciella omständigheter”, filmen Pans labyrinter där ett barn far illa och tv-serien The Haunting of Hill House som bygger på Shirley Jacksons roman. Ett intressant medium är radioteater som så att säga ligger mellan text och film, och panelen rekommenderade Skymningsland med noveller av olika författare samt Sara Bergmark Elfgrens De dödas röster. De tipsade slutligen om Michael Fabers Dark Matter och är den lika bra som Under the Skin är den säkert läsvärd.

Hedersgästen Elisabeth Östnäs har jag inte läst men vi har hennes Midsommarbrud så den ska jag nu absolut läsa. I Johan Anglemarks intervju visade hon sig vara en intressant person och författare som gärna berättade om sina svårigheter och erfarenheter. Hon fick sent en ADHD-diagnos som gjorde att hon förstod sig själv bättre. Med hörselproblem och sjukfrånvaro i skolan läste hon konstant men var ensam och utsatt. I skolan lyssnade hon inte utan tänkte på annat. (Vem gjorde inte det?) Lärarna var omväxlande uppmuntrande och nedlåtande när hon visade sitt skrivande, och riktig fart satte hon inte förrän i 20-årsåldern. Hon kom in på religionshistoria på universitetet och tyckte det var intressant, och det har varit användbart i hennes ofta historiska romaner. Historieintresset kommer också från böcker av Sven Wernström, som samtidigt är politiska vilket gjort att de inte blivit så populära. Hennes första bok var Feberflickan som verkar intressant men tyvärr tycks den inte finnas i tryck. Böcker om vikingatiden är framför allt riktade till ungdomar. Hon försöker göra dem realistiska vilket lett till att hon beskriver slavhandel i Birka och att flickorna bara fick halva portioner mat. Den kritiska synen på vikingar har inte uppskattats av dagens nationalister.

Tyvärr kunde jag inte lyssna på panelen om utgivning av fantastiklitteratur eftersom den var placerad i det lilla rummet som snabbt blev fullt. Typisk miss som vi gjort många gånger i de kommittéer jag suttit i. Alternativet spelpanelen roade mig inte eftersom jag aldrig förstått mig på datorspel – ska man spela ska det vara ett sätt att umgås.

Det är däremot trevligt med någon expert som bjuds in ”utifrån”. Denna gång var det en filosof från Lunds universitet, Erik Persson, som gav ett föredrag kallat ”Asimovs robotlagar möter verkligheten”. I en kort historik visade han att det har gått galet när det inte går att stänga av roboten: Golem gick amok i 1500-talets Prag, och Trollkarlens lärling ställde till det 1797 liksom Frankensteins monster 1818. Asimovs lagar dök upp i novellen ”Runaround” 1940 och kompletterades med en 0:e 1985 som innebar att en robot aldrig får skada mänskligheten som alltså sågs som viktigare än en individ. Lagarna skapades troligen för att misslyckas, dvs de användes för att skapa en historia. Men senare, i Robot Visions 1990 hävdade Asimov att de kunde användas för att förhindra att det uppstår ett Frankensteins monster. Enligt Erik Persson är lagarna intuitivt uppenbara, och gäller egentligen alla verktyg. De ska vara säkra, de ska fungera och de ska hålla. Han tog också upp ”Spårvagnsproblemet” där roboten kan välja att växla över till ett spår där bara en i stället för fem körs över, vilket satte fart på publiken. Ett annat robotexempel som han tog upp är ”Missriktade instruktioner”, som t ex ”gör gem” (The paperclip machine), som kan tömma jordens resurser helt. Själv saknade jag ändå en seriös diskussion om AI som är mer intelligent än någon människa, är det ett hot eller en resurs? Något Max Tegmark behandlat i sin bok Liv 3.0.

Föredraget följdes direkt av en panel kring ett annat klassiskt sf-tema, First Contact. Under ledning av Johan Jönsson diskuterade Sara Läthén, Tommy Persson, Kristina Hård och John-Henri Holmberg detta, och John-Henri inledde förstås med en historik. Han menar att svårigheterna i att förstå varandra kräver problemlösning vilket är typiskt för sf. Själva namnet kommer från en novell av Murray Leinster från 1945, men redan 1934 hade Stanley G. Weinbaum i ”A Martian Odyssey”, beskrivit hur mänskligheten möter de totalt främmande marsianerna. Han lyfte fram Karen J. Fowlers Sarah Canary som exempel på en modern och intelligent variant på temat. Panelen fortsatte med exempel, som Arrival, både filmen och boken, och Sheila Finchs The Guild of Xenolinguists där kommunikationen blir det viktigaste. Med tiden inser sf-författarna risken med att synas av fe andra, som i The Three-Body Problem (Cixin Liu). Naivare var Simaks beskrivningar av positiva och sympatiska aliens, och för Heinlein var de framför allt några man skulle kunna handla med. Annars är det vanligast att se dem som några vi kan kriga mot, men t ex Arthur C. Clarke och David Brin skildrar möjligheten att få utvecklas med hjälp av dessa främlingar, ”uplift”. Moderna intressanta aliens finns t ex i Blindsight av Peter Watts och i Iain Banks Culture-romaner, men också här på jorden kan vi hitta aliens i form av troll och älvor; att söka efter främlingar ligger som en myt i oss. Själv tycker jag nog att det finns andra, verkliga, varelser på jorden att försöka kommunicera med, och en intressant bok i det sammanhanget är Laura Jean McKays The Animals in That Country där en virusinfektion leder till att vi kan förstå djuren mycket bättre. I linguisten Suzette Haden Elgins dystopi Native Tongue utvecklar kvinnor ett eget språk. Språksvårigheter blir det förstås i James Whites galaktiska sjukhusserie när olika varelser ska botas, och i LunCons bokcirkelbok Project Hail Mary av Andy Weir är det problem att möta aliens som andas andra gaser och inte ser.

Sist på lördagen blev jag tvungen att välja mellan ett säkert intressant föredrag av Stefan Högberg, ”Vad är fantasy?” och Åsa Lundströms ”Oz och dess skapare”, som blev det jag valde. Det ångrar jag inte eftersom det var en ordentlig genomgång av L. Frank Baums liv och gärning, och beskrivningar av de många böckernas persongalleri och handling, dessutom med mängder av bilder. Föredraget kommer kanske i SF Forum, vem vet?

Söndagsmorgonens panel ”Vad händer inom barn- och ungdomsfantasy?” var oväntat intressant och givande. Åsa Lundström modererade diskussionen mellan Elisabeth Östnäs, Marie Metso, Katarina Hjärpe och Helen Ekeroth och hade väl en del synpunkter själv. I en presentationsrunda fick jag veta att Marie Metso är bibliotekarie på en gymnasieskola och också skriver dikter och noveller. Bibliotekarien Katarina Hjärpe ställde upp en rad böcker som uppskattas både av lärare och ungdomarna, bland annat rekommenderade hon Molly Blacks The Cruel Prince. De böcker som är populära är de som säljer mycket eller får priser. På Tik Tok finns #BookTok som rekommenderar böcker för ungdomar. Panelen rekommenderade Catherynne M. Valente och Maria Turtschaninoff, och konstaterade att Anne på Grönkulla och Mumintrollen fortfarande är populära. Gymnasister läser gärna Agatha Christie, helst på engelska, men också gärna Stolthet och fördom och Gösta Berlings saga.

Panelen ”Vikingatida & medeltida fantasy” med Elisabeth Östnäs, Stefan Högberg, Thomas Årnfelt och Helen Ekeroth som moderator kom att handla en hel del om appropriering, något som känns rätt tröttsamt. Men det är möjligt att Lian Hearns (Gillian Rubinsteins) skildringar av livet i ett imaginärt historiskt Japan inte är tillräckligt tydliga med att de inte är baserade på fakta; det vet jag inte. Varken fantasy eller sf skulle kunna bli skriven om det krävdes full kunskap om miljö och historia, det säger sig självt. Det hindrar inte att det också kan vara bra med research så att berättelsen inte blir förljugen i onödan. Panelen ansåg i alla fall att det viktiga är den interna logiken och konsekvensen, vilket kan vara nog så svårt vid författande av långa serier. Speciellt Elisabeth Östnäs lyfte fram kvinnoskildringar i vikingatida fantasy. När hon skildrat hur kvinnorna egentligen hade det blev hon utsatt för hatkampanj i en Vikingagrupp på facebook 2015. Kvinnor då, och under många andra perioder i historien, liksom för övrigt på många ställen i dag, är inte myndiga förrän de blivit änkor. Två böcker som rekommenderades var Alison Weirs Elisabeth of York och Anna Larsdotters Kvinnor i strid.

Jesper Stages föredrag ”Slutet är nära…eller? SF och knappa naturresurser” hörde jag på sf-kongressen Vinter 2018 i Uppsala, så nu antecknade jag bara några intressanta böcker: William Hope Hodgsons The Night Land från 1912 som jag länge haft i bokhyllan utan att läsa. Det ska jag nog göra för nog måste det vara intressant hur mänskligheten klarar sig utan fungerande sol – här kommer jag att tänka på Chris Becketts utmärkta Dark Eden där energin i stället kommer från kärnreaktioner i planetens inre. Laurence Mannings The Man Who Awoke från 1933 handlar om världen efter kol och olja och i Ayn Rands dystopiska framtidsvision Anthem hindrar staten utvecklingen. Överbefolkning och matbrist skildras i Harry Harrisons Make Room! Make Room!, i John Brunners The Sheep Look Up och i Sam J. Lundwalls 2018 eller King Kong Blues. Under 80- och 90-talen tycktes knapphet inte ha varit ett problem med undantag för Octavia Butlers Parable-böcker, men 2008 kom The Hunger Games med matbrist. Paolo Bacigalupi har skildrat framtida brist på energi och vatten, liksom Tobias S Buckell och Robert Charles Wilson (Julian Comstock-berättelser). Med tanke på hur fel många av de äldre profetiorna haft är det inte troligt att ens de senaste framtidsskildringarna är någorlunda sanna. Men de kan förstås vara intressanta att läsa ändå. Felet är alltför ofta att författaren koncentrerat sig på fysiska förutsättningar utan att ta hänsyn till samhällets reaktioner, som både kan verka i positiv och negativ riktning. Jag kommer att tänka på att det nu är industrin som oroas över klimatförändringar snarare än politiker. Industrivärlden har ett längre perspektiv än fyra år.

Den som inte lyssnade på Jespers föredrag rekommenderas Johan Jönssons sammanfattning i hans kongressrapport. Kanske vi också kan hoppas på en tryckt version t ex i SF Forum?

Panelen ”See You in the Jianghu – Diving into East Asian Fantasy” var riktigt underhållande att lyssna på men frågan är om inte panelisterna hade ännu roligare; de var fascinerande entusiastiska över den kinesiska tv-serien The Untamed och japanska dramer som tydligen fått låna dekor och dräkter till Star Wars. Fia Karlsson modererade men förklarade att hon ändå deltog i diskussionen med Sanna Bo Claumarch, Frida Otterhag och Pernilla Leijonhufvud. Det som de verkligen uppskattade var den stora kulturella egenarten där t ex kristendomen inte alls förekommer som den ändå gör i bakgrunden på västerländsk kultur. Bellis avslutande föredrag om dystopier har jag läst tidigare; det var en gedigen genomgång av klassiska dystopier från förra delen av förra seklet som utmynnade i att dystopier och utopier inte är så olika.

En kongress är förstås inte bara programpunkter, och börjar med ofta med en resa. Redan på Stockholms Central träffade jag Anders Hedenlund som jag sedan hade sällskap med när vi åt hamburgare och gick på den förbokade filmen på Kino, Leonora Will Never Die som hade en hyggligt kul idé men tyvärr var för dåligt genomförd. Den luddiga gränsen mellan verklighet och fiktion fick mig att tänka på olyckan nyligen när ett skarpladdat vapen av misstag avlossades under en filminspelning.

Kongresslokalen var samma som 2016, och att det är en IOGT-lokal påminde mig om min första kongress 1958 som var i en liknande lokal i Stockholm. Här fanns också en del foton från förr utställda på pappskivor i en korridor, men inga från den tiden. Nostalgiskt kul i alla fall, och ett bevis för hur viktigt det är med foton från kongresser och annan fannisk aktivitet. Måtte inte en överbetoning på integritet kväva dokumentationen! Kongressgeneralen Calle Werners fru Gunilla basade för ett utmärkt kök där vi kunde klara av lunchen med mackor, kaffe och frukt – suverän service! Lördagskvällens middag blev för min del krispig anka som visade sig vara gigantisk och jag fick ångra att jag dessutom tog vårrullar som förrätt. De hade räckt. Jag hade svårt att göra hotellfrukosten på Concordia rättvisa på söndagsmorgonen, och tidsomställningen gjorde att jag fick tid för en promenad upp genom universitetsområdet före kongressen. Lund är en mycket trevlig stad att gå omkring i vilket jag också märkte på måndagsförmiddagen då jag såg mig omkring i den botaniska trädgården, tyvärr i lätt duggregn. Jag letade efter ett kafé men hittade bara hårsalonger – är inte Lund en studentstad? Till slut hittade jag ett litet ställe på Lilla Fiskaregatan (naturligtvis på alla sätt större än Stora Fiskaregatan vad än kartan antyder) helt nära kongresslokalen. Tåget var naturligtvis försenat 1,5 timme (på grund av vändning, dvs det var försenat redan på nervägen; men varför fick vi aldrig veta), men både vänthallen och tågvagnen var tysta så jag kunde lugnt läsa den utmärkta och BSFA- och Clarke-nominerade Skyward Inn av Aliya Whiteley. Detta till skillnad från nedresan då jag satt nära en man som tyckte att det var ett bra tillfälle att hålla alla telefonmöten på tåget. Då hade jag behövt hörlurar; något jag ska försöka komma ihåg till nästa gång jag åker tåg.

Avslutning med kongresskommittén: Fia Karlsson, Calle Werner, bakom honom Tobias Jarl, Fredrik Hyltén-Cavallius, Linnea Sternefält och Sten Rosendahl. Den tjusiga loggan på tröjorna och här ovan har designats av Katarina Eriksson.

Slutligen ett synnerligen varmt tack till arrangörerna! På alla sätt en mycket lyckad kongress där jag stortrivdes. Det är på många sätt bra med större kongresser men frågan är om inte diskussioner både i paneler, med publiken och utanför blir så mycket bättre i det lilla formatet. Tack!

Böcker lästa i september 2022

Philip K. Dick: Eye in the Sky.

I sanning ett verkligt mästerverk av Dick från 1957 även om jag får erkänna att jag hade glömt handlingen. Den är fullständigt osannolik men ändå psykologiskt och politiskt talande, och dessutom välkonstruerad och med bra flyt. En olycka på ett kärnforskningslabb gör att en grupp intresserad allmänhet och forskare förpassas till den ena verkligheten efter den andra, skapade utifrån dessa individers mer eller mindre vansinniga idéer – exempelvis en resa med paraply till Guds öga som vakar över jorden, vilket sker i en fanatiskt religiös människas verklighet. Säkerhetschefen som anklagar huvudpersonens hustru för marxism i bästa McCarthy-stil visar sig själv vara kommunist, och i en moraltants värld finns ingenting som stör henne. Det är märkligt hur lite romanen åldrats trots sin starka knytning till 50-talets USA.

Anne McCaffrey: Dragonflight.

Det här är första delen av 20  ̶  30 volymer, beroende hur man räknar. Eftersom jag inte läst den tidigare kunde jag inte jubla nostalgiskt som de andra i bokcirkeln, men jag kunde konstatera att det definitivt var science fiction även om man flyger omkring på drakar. Handlingen utspelar sig på en annan planet dit människor har kommit för länge sedan och skapat ett snarast feodalt samhälle. Drakarna används för att skydda mot en regelbundet men sällan återkommande naturkatastrof, och de har förmåga att transportera sig omedelbart både i rum och tid. Kul världsbygge, men personerna var måttligt intressanta och det var svårt att engagera sig i deras konflikter. Fler delar av detta klassiska verk blir det inte för min del.

Moa Martinson: Kyrkbröllop.

I denna andra del fortsätter skildringen av det eländiga livet i Norrköping. Den inleds med mosterns kyrkbröllop, och bland det intressantaste och vackraste är skildringen av hur den åttaåriga flickan beundrar den nakna mostern som ska klä sig för detta. Karlarna är problematiska och använder alla tillgängliga pengar till sprit, och de har svårt att vara trogna. I den förra delen ägnar sig författaren i stor utsträckning till självreflektion och hon visar viss förståelse för de äldres handlingar. I denna är hon mer kritisk till omgivningen, också till skolkamrater och lärare som har svårt att acceptera henne som den fattiga men begåvade elev hon är. Det gör att denna del inte var fullt lika fantastisk som den första.

Maria Turtschaninoff: Arvejord.

Det här sägs vara Maria Turtschaninoffs första vuxenbok, och med det menas väl att den inte är fantastik. Händelserna utspelar sig från 1600-tal till nutid på en släktgård i Österbottens inland där de bofasta talar svenska, och vi får följa familjerna där. Det som också skiljer romanen från de tidigare är att den inte är så feministisk. Det hindrar inte att en man som gör systern till hans blivande brud med barn dränks av systrarna på en mosse som förekommer genom berättelsen som farlig mark. Speciellt i handlingens början är det mycket om folktro men också senare om hur mycket naturen betyder speciellt för de som bor isolerat och har den nära inpå. Att tillvaron är svår med svält och sjukdomar framgår tydligt. Genom att handlingen spänner över flera århundraden är det förstås många personer som skildras och det var ibland svårt att hålla ordning på släktförhållandena. Det gjorde nu inte så mycket eftersom personerna blev påtagligt levande och den jag nu speciellt kommer att tänka på är ”fågelflickan”. Vi får läsa de brev till en väninna hon skriver när hon blir allt sjukare i tuberkulos. Både stil och kapitlens form är anpassade till handlingen, och språket är lysande. Det enda jag saknar är den lätt antydda finlandssvenskan. Här är det bara ett enstaka ”inte väldigt” som sticker ut.

Böcker lästa i augusti 2022

John Shirley: Everything is Broken.

En spännande och trovärdig berättelse om hur det går när en tsunami drabbar den lilla staden Freedom i Kalifornien som styrs av en ultralibertariansk borgmästare och hans kumpaner. De styr med ett övermått av våld och betraktar kvinnor som ägodelar. Den nyinflyttade manliga huvudpersonen försöker rädda situationen men det är ändå några kvinnor som blir de verkliga hjältarna. Det går inte att undvika att se paralleller med den libertarianska rörelsen i New Hampshire, för att inte tala om skräckscenarier med SD.

Ryka Aoki: Light From Uncommon Stars.

Denna Hugonominerade roman uppskattades i bokcirkeln och av många andra fans. Själv hade jag i början svårt att acceptera förutsättningarna: En familj från en avlägsen planet flyr en naturkatastrof och hamnar i Los Angeles, och genom någon manipulering framstår de som ”vanliga människor” – jag trodde ett tag att de helt enkelt kom från t ex Vietnam. De tillverkar goda munkar (donuts) i ett gatukök. En transflicka som spelar fiol och blir utstött ur sin familj plockas upp av en kvinnlig fiollärare som har en pakt med djävulen, och hon behöver offra transflickan för att få uppträda själv. Fiolläraren och den utomjordiska mamman blir kära, och det hela utvecklas till en komplicerad historia. När jag väl accepterat allt detta blir det faktiskt en hyfsat intressant berättelse om relationer och inte minst om transflickan som har svårt att bli accepterad och är mycket väl skildrad. Det som ändå roade mig mest var beskrivningarna av en fiolverkstad som ”ärvs” av en kvinna, något som egentligen var otänkbart. Hur hon tillverkar fioler och inte minst hur hon reparerar och uppgraderar dem är riktigt intressant och en njutning att läsa.

Keith Laumer: The Time Bender.

Laumer har varit en pålitlig sf-författare vars böcker varit underhållande och ibland tänkvärda. Den här historien från 1966 där vår hjälte synbarligen med ren tankekraft kan förflytta sig till ett annat universum, dock inte just när det behövs som mest. Tyvärr är det universum han hamnar som klippt ur en gammal sagobok med prinsar, prinsessor och drakar. Det blir bara trist och tramsigt. Övriga tre delar i serien avstår jag från.

Pat Barker: The Women of Troy.

Detta är en direkt fortsättning på The Silence of the Girls med kvinnan Briseis som berättande huvudperson. Det hindrar inte att den person jag minns bäst är Pyrrhus, som sitter i den trojanska hästen och våndas. Det är också hans hänsynslösa avrättning av den trojanska kungen Priamos som leder till mycket av handlingen genom att han förvägrar liket en värdig begravning, något Briseis blir inblandad i. Flera kvinnor och deras öden skildras noggrant men perspektivet är inte lika klart deras som i den förra delen. Väntan på att vinden ska vända så att expeditionen ska kunna resa tillbaka känns litet väl lång. Välskrivet är det i alla fall även om man hajar till av moderna ord ibland.

Moa Martinson: Mor gifter sig.

Första delen i självbiografin skildrar uppväxten vid förra sekelskiftet i Norrköpings fattigaste områden, med en mor som försöker försörja familjen med tvätt och städning, och en supande styvfar som ibland får något jobb och inte är speciellt trogen. Familjen tvingas ofta att flytta. Modern skildras med värme och förundran, medan männen inte är mycket värda. Detta beskrivs ur den åttaåriga flickans perspektiv med en stilla humor och god självinsikt som gör boken riktigt trevlig att läsa. Det är något helt annat än Harry Martinsons Nässlorna blomma som var alltför gnällig.


Eurocon 2023 Uppsala 8-11 juni

Categories