En tidig vampyrhistoria med den kvinnliga vampyren Carmilla som blir inbjuden till ett hus där flickan Laura bor. Laura blir utsatt för vampyren utan att förstå det annat än som erotiska närmanden som hon dock avvisar. Hos vanligt folk sprids rykten om vampyrer som kallas ”oupires” i det engelska original jag läste. En hel del kring vampyrers ”liv” känns igen från den senare Dracula, men det är intressant att vi här har en kvinnlig vampyr som liksom hennes mor har påtaglig makt. Litterärt kanske inte lika bra som Stokers Dracula men helt klart läsvärd.
Norman Spinrad: ”Up and Out” i Asimov’s Jan/Feb 2023
Juvenil historia om superhjälte som själv förser Mars med syre, placerar konstgjorda beboeliga satelliter här och där i solsystemet, sponsrar masstillverkning av kapslar för närmast oändlig nedsövning (hibernering) och funderar på att skicka iväg folk till närmaste stjärna. Dessutom kommer en Dysonsfär farande, antagligen från en annan civilisation. Några trista citat i början: “…fan-like things called “propellers”, ”The cabin included things called ”beds””. Kändes som en space opera för mycket unga från 30-talet. Dessutom massa teknobabbel och löner och kostnader anges i ”wattage”, dvs effekt (!), inte energi ens.
Märkligt och trist eftersom Spinrads “Canopy” i maj/juni 2022-numret av F&SF var så trevlig att läsa!
Iain M. Banks: Use of Weapons.
Den här anses vara ett mästerverk inom genren, så det är väl mitt fel att jag inte kunde uppskatta den. Seg läsning med sällsynt komplicerat upplägg där vartannat kapitel är tidsmässigt sekventiellt och vartannat tvärtom. Dessutom visar sig huvudpersonen och hans kontrahent vara mer eller mindre samma person. Den intressantaste figuren var en AI-drönare som tillförde lite humor. Trist, för andra Culture-romaner har varit riktigt trevliga.
Erik Asklund: Ogifta.
En direkt fortsättning på Bara en början, med mer substans i berättelsen. Utmärkta Stockholmsskildringar, spännande båtturer, märkliga kvinnoäventyr och intressant interiör från ett kontor. Klart läsvärd fortfarande.
Ian MacLeod: Intrusion.
I en nära framtids-dystopi bedrivs en kampanj i England att alla gravida ska ta ett piller som förstärker skyddet mot sjukdom hos barnet, något den kvinnliga huvudpersonen inte vill av oklar anledning. Hon utsätts för påtryckningar från grannar och myndigheter och flyr från London till svärföräldrarna på Lewis i Yttre Hebriderna. Där ägnar man sig åt att montera ner vindkraftverken som inte längre behövs när det finns så mycket el från solpaneler. Intressant. Hennes man och son visar sig ha någon DNA-avvikelse som kopplas till förmåga att se in i framtid eller forntid, oklart vilket, men frågan är om detta är verkligt. Politiskt är berättelsen intressant genom att skildra ett övervakningssamhälle med en stat som bestämmer det mesta. Samtidigt saknas någon diskussion om själva pillret – är det ett försvar för antivaccare?? Det gör mig klart kluven till boken även om personer, handling och miljöer är väl beskrivna och politiken intressant.
Bokcirkelbok av ukrainare bosatta i USA, intressant därigenom men annars alltför mycket internatskola med mycket grymhet, och en alltmer osannolik historia. När en demonisk trollkarl erbjuder vår kvinnliga huvudperson på allvar att ”få börja om” eller när vi tidigt får klart för oss att det räcker att ropa att ”det är en dröm!” för att det skrämmande ska försvinna, då inser man att allt är en dröm eller möjligen en fantasi och det blir då genast mindre intressant. Det är då heller inte konstigt att det går utmärkt att flyga, men fortfarande känns det inte bra när de styrande hotar med grymhet mot anhöriga för att få elever att studera. När eleverna till slut reduceras till grammatiktermer har det i alla fall gått för långt. Trots allt blev det en ovanligt givande diskussion i vår bokcirkel.
Kathe Koja: Under the Poppy.
Med ett mustigt och färgrikt språk skildras några udda existensers liv i Belgien under slutet av 1800-talet. En man som skickligt hanterar kasperdockor och en som driver en bordell har en komplicerad kärleksrelation, som kompliceras ytterligare av att en syster till den senare är förälskad i den förra. En kvinna på bordellen blir teaterdirektör, och det blir kontakter med mer bemedlade och med militärer. Väl skildrade individer och relationer, och intressanta miljöer, men naturligtvis ingen fantastik utöver de nästan levande kasperdockorna.
Abdulrazak Gurnah: Paradiset.
Faktiskt något av en besvikelse, även om det är intressant att läsa om hur den ena kolonisatören efter den andra försökt tillgodogöra sig så mycket som möjligt på Afrikas östkust under 1800-talet och 1900-talets början – först araber, sedan indier och slutligen tyskar. Jag tyckte inte att man fick någon klar bild av miljöer eller individernas ställningstaganden, och hade väntat mig mer av en Nobelpristagare.
Paul J. McAuley: Four Hundred Billion Stars.
Klassisk välskriven sf med en kvinnlig huvudperson som (inte oväntat) störs av sin telepatiska förmåga som därför dämpas av ett implantat. Men här får hon jobb på en planet där det finns några varelser som man försöker få kontakt med, och med hjälp av ett piller kan hon stänga av implantatet. En hel del intriger med ledare som har egen agenda, lite kärlek och en riktigt spännande resa över planeten bidrar till att göra detta till trevlig läsning. Det är väl bara att kasta sig över de andra två delarna av trilogin.
Brian Stableford: Halcyon Drift.
Hyggligt underhållande rymdäventyr utan språkliga finesser, men med en tuff hjälte (Grainger) som har en mental parasit – ungefär som ett samvete – som kommer med bra förslag. Han tar på sig det knepiga uppdraget att hitta ett rymdskepp i en nebulosa där vanliga fysiska lagar inte gäller. Det går förstås bra. Inte säkert att jag fortsätter med de övriga fem delarna om hans äventyr med rymdskeppet Hooded Swan; den egotrippade Grainger är inte riktigt en hjälte man gillar.
Mats Svensson: Apartheid is a Crime.
Med undertiteln Portrait of the Israeli Occupation. (1st ed. 2020) Det här är en fotobok med citat, och en inledning av Mats Svensson, en fotograf och diplomat som bott i de ockuperade palestinska områdena. Citaten är av personer som Nelson Mandela, Desmond Tutu och en rad andra, och visar tydligt hur mycket värre apartheidsystemet i Palestina är än det var i Sydafrika. En klarsynt amerikan som arbetat för CIA skriver att Israel aldrig skulle kunna fortsätta sin bosättarpolitik, som fördöms av nästan hela världen, om det inte vore för USAs tysta stöd.
Elizabeth Hand: Generation Loss.
Elizabeth Hand är för mig främst bokrecensent i F&SF och sf-författare, och den här thrillern som översatts till svenska av Linda Skugge har bara stämningen gemensam med de mörkaste fantasyromanerna. Den bisarra hjältinnan har specialiserat sig på att fotografera lik, och hon hamnar därför hos en äldre kvinna med samma intresse som bor på en ö utanför Maines kust. Där blir det problem när det framkommer att de har en överman som inte bara fotograferar. Jag hade lite svårt att förstå mig på hjältinnan (snarare antihjältinna) men miljöer och en del andra personer var intressant skildrade, och när det börjar gå illa blir det klart spännande. Titeln syftar på kvalitetsförsämringen när verk kopieras gång på gång. Inte riktigt i min smak men efter att ha träffat författaren på Uppsalakongressen Vinter och uppskattat hennes Glimmering hade jag denna i hyllan och ångrar inte att jag läste den.
Frederik Pohl och C. M. Kornbluth: Search the Sky.
En intressant men något fragmentarisk idéburen sf-roman från 1954 där den manliga huvudpersonen åker runt bland befolkade planeter för att undersöka varför de stagnerat. Det visar sig bero på olika politiska problem: En av de först besökta är en strikt klassbunden diktatur medan nästa är ett matriarkat som fungerar som en spegelbild av könsroller i dessvärre inte enbart 50-talets Amerika. Den delen är mycket underhållande och har diskuterats i Sam J. Lundwalls Science Fiction – What’s It All About (men inte den svenska motsvarigheten Science Fiction från begynnelsen till våra dagar) och i The Battle of the Sexes. En planet som misstas för att vara Jorden befolkas av i huvudsak identiska individer och den verkliga Jorden är inte heller så lyckad. Lösningen föreslås vara FTL så att generna blandas lite bättre. Boken fungerar som satir speciellt vad gäller könsrollerna.
Johan Egerkrans: Nordiska väsen.
En av honom själv illustrerad rik exposé över mytologiska figurer och sagoväsen av en av hedersgästerna på Eurocon 2023. Intressant organiserad efter tänkta ”släktskap” och likheter, och med många synonymer på dessa väsen. Mest underhållande är förstås bilderna som även om de har drag av John Bauer och andra föregångare ändå är klart originella och lätt humoristiska.
Thomas Burnett Swann: The Weirwoods.
Swanns första fristående roman är förlagd till tidig romersk tid i en etruskisk stad i närheten av en liten sjö bebodd av vackra och starka nymfer som inte är främmande för att förföra ynglingar. Vackert beskrivna scenerier, fascinerande väsen, romantik och spänning i en roman som känns alltför kort. Framsidan på denna andra upplaga har uppenbarligen gjorts av någon som inte läst boken, originalets framsida är mycket bättre. Vad jag förstår finns Swann märkligt nog inte översatt till svenska.
Mack Reynolds: Amazon Planet.
Liksom Search the Sky är detta en satir över könsroller där kvinnorna har makten – i alla fall är det det intryck samhället vill ge när vår galaktiske inspektör kommer på besök. I själva verket kommer han för att stödja en grupp män som vill vända utvecklingen, men i slutändan får vi veta att samhället är tämligen jämställt. Lite kul är idén att använda arbetad tid i stället för pengar. Totalt sätt kul att läsa men lite för mycket action. Romanen gick som följetong i Analog 1966 – -67 och blev bok 1975. Den ingår i serien United Planets som behandlar hur agenter från dess sektion G far omkring bland planeterna och löser problem. Rymdresorna känns lite väl nautiska.
Göran Rosenberg: Det förlorade landet – en personlig historia.
Tredje upplagan 2007. Författaren är själv jude och hans far blev svårt psykiskt skadad i koncentrationsläger, vilket Rosenberg skildrat i en annan bok. Den här boken är en omfattande historik över det judiska folket och Israel och samtidigt en självbiografi och ett reportage. Familjen reste till Israel 1962 och Göran gick där i skola tills han två år senare återvände till Sverige där han kom att engagera sig i vänsterrörelsen och kom i kontakt med palestinarörelsen som han kritiserar för bristande realism. Boken är mycket kritisk till hur Israel utvecklats, speciellt efter ockupationen 1967 med fortsatta annekteringar och apartheidpolitik, men det är ändå utifrån det judisk-israeliska perspektivet han skriver, och hans tidiga beundran för det judiska samhället har han inte helt tappat. Visserligen skriver han om ”Landet under stenarna” där spår efter sionistiska massakrer finns bara man tittar, men man saknar ändå en grundläggande förståelse för ursprungsbefolkningen och dess protester mot stölder och omänskliga övergrepp. Mest givande fann jag beskrivningen av hur han 1993 återvände och träffade gamla klasskamrater och kunde intervjua dem om deras syn på Israel och ockupationen.
Jason Sanford: Plague Birds.
Långt in i framtiden har gener från djur blandats in i människorna som lever i små byar, skyddade av AI. Människorna styrs och straffas av ”pestfåglar” som är människor i symbios med en blodbunden AI, som kan komma loss om man skadar sig själv och då kan angripa andra. Skogen är intelligent och kan hindra färd, en stad är levande och munkar i en hierarkisk koloni växer upp som kannibaler. Dessutom dyker det upp en liten flicka som kanske är utomjordisk. Lite väl mycket våldsamheter i ett intressant världsbygge, och ett exempel på hur långt driven sf är svår att skilja från fantasy.
Francesco Petrarca: Kärleksdikter.
Efter att ha fascinerats av sonetterna i The Kids plockade jag fram denna samling 1300-talssonetter tolkade av Ingvar Björkeson. De handlar om samma sak, författarens olyckliga kärlek till kvinnan Laura som han inte känner, men är ändå olika. Trots det har jag valt att fördela läsandet över en längre tid för att de inte skulle kännas tjatiga.
Riktigt trevligt är det när en så hyllad och prisnominerad sf-roman visar sig vara precis så intressant och engagerande som man kunde förvänta sig. Temat är på många sätt klassiskt, med ett möte med en utomjordisk civilisation med kolonisation och kärleksrelationer, dessutom placerat i lätt igenkännligt engelskt jordbrukslandskap respektive på en planet som möjligen är lite väl osannolikt lik jorden. Från den andra planeten importeras en beroendeframkallande dryck som serveras på titelns värdshus som påminner om Daphne du Mauriers Jamaica Inn. Värdinnan där har ett förflutet på den andra planeten och hennes tonårige son har svårt att finna sig tillrätta. Personerna och deras utveckling är sällsynt väl skildrade. Helt klart en av de absolut bästa böckerna på länge, recenserad i t ex Los Angeles Times och Interzone 290-291.
T. L. Huchu: The Library of the Dead.
Den rappa berättarstilen och en tuff ung hjältinna med rötter i Zimbabwe räddar denna annars lite väl ungdomliga spökhistoria placerad i ett framtida slummigt och auktoritärt styrt Edinburgh. Genom att spela på ett instrument från Zimbabwe lyckas hon få kontakt med döda och kan på så sätt försörja sin fattiga familj, men när en kvinna som inte kan betala vill få kontakt med sin son förstår hon att det är något otäckt som händer. I jakten på svar får vi följa henne i det underjordiska Edinburgh där det finns ett stort bibliotek. Spännande och lättläst, men kanske inte så givande.
Erik Asklund: Bara en början.
Den här debutromanen från 1929 börjar redan före författarens födelse när modern får besök av en symaskinsförsäljare, som också dyker upp lite senare i det lilla hemmet på Söder. Tvillingbrodern dör, berättaren går i skola, får jobb och upptäcker kvinnan. Charmigt och ledigt skrivet.
C. L. Moore: Judgment Night.
Den här klassikern som är jämnårig med mig läste jag för länge sedan men när nu John-Henri Holmberg lyfte fram den som den mest lyckade Space Operan från den tiden kändes det angeläget att läsa den igen, denna gång som e-bok på telefonen. Och det är inget jag ångrar, det här är en spännande, underhållande och tänkvärd sf-roman späckad med ”sf-tropes” som galaktiska krig, en mystisk gammal civilisation som styr, små utomjordingar som plötsligt visar sig intelligenta och hjälpsamma, massor av vapen med speciella egenskaper, en närmast odödlig android, en konstgjord nöjesplanet som kan byggas om till dödsplanet och så vidare. Som så ofta är ett budskap att dekadenta civilisationer typ Rom kan förstöras både inifrån och utifrån. Men mest intressant är ändå hjältinnan som revolterar mot sin far, blir förälskad i en fiende som tycks besvara detta och som blir mycket handlingskraftig i dödsplaneten. Slutet ska inte avslöjas här men det är faktiskt förvånande.
Justine Larbalestier: The Battle of the Sexes in Science Fiction.
Den här har jag stött på referenser till alltför många gånger så nu köpte jag den även om den är från 2002. Och det är verkligen en gedigen genomgång av ”kampen mellan könen” så som den beskrivs i sf där det är möjligt att analysera den genom olika tankemanipulationer. Det jag ibland saknade var en jämförelse med realistisk litteratur där förstås jämställdhet och andra genusfrågor också tas upp. Riktigt givande var hennes försvar för att se sf som en kollektiv kulturyttring där fandom spelat stor roll, hellre än att som t ex Aldiss hävda att allt startade med Mary Shelley. Det finns naturligtvis fog för båda synsätten. Jag gillade också sättet att analysera språket så att det klart framgår ”vem som kysser vem”, vem som är aktiv och bestämmer. Mer tveksam var jag till hur negativ hon var till de enkönade samhällen som beskrivs av t ex Edmund Cooper, men visst är det lite störande när den tidigare fientliga kvinnan smälter i mannens armar och blir ”verklig kvinna”. Fast det är knappast unikt för sf. Ett kapitel handlar helt och hållet om James Tiptree, Jr. och kompletterar Julie Phillips uttömmande biografi, medan det sista handlar om minnespriset som tyvärr inte längre bär hennes namn, och de diskussioner och intriger som arbetet med priset innebar. Inget fel på dessa kapitel men de kändes inte riktigt som att de passade in. En annan hyllning till Alice Sheldon är att alla kapiteltitlar var hämtade från hennes novelltitlar. Som vanligt när jag läser en intressant bok om sf får jag lust att läsa verken som diskuteras, så det blir en del sådana framöver.
Olga Tokarczuk: Spel på många små trummor.
Nobelpristagaren 2018 visade sig i denna novellsamling skriva både fantastik och realistiskt, kanske snarast magisk realism. Lustigt nog var den sista novellen som gav samlingen sin titel den minst intressanta, medan t ex den surrealistiska korta ”Skåpet” och den deckarliknande skrivarcirkeln ”Sluta blunda, du är död” balanserade skickligt på gränsen till det overkliga.
Norman Spinrad: The Last Hurrah of the Golden Horde.
I årets maj/juni-nummer av F&SF var novellen ”The Canopy” av Norman Spinrad både originell och välskriven så jag plockade fram hans första novellsamling som samlat damm. Novellerna var alla från 60-talet och det märktes både genom att flera handlade om faran för kärnvapenkrig och andra kändes mer som ”new wave”, samtidigt som handlingen var omväxlande hos grottfolk, rymdskeppspiloter eller t o m älvor. Mycket trevlig läsning.
Ali Smith: Companion Piece.
Liksom i den briljanta How to be Both är handlingen i denna korta men intensiva roman förlagd både till nutid och sen medeltid även om det inte är någon påtaglig tidsresa denna gång. Med ett vackert och innehållsrikt språk berättas om problem med att besöka en hjärtsjuk far när sjukhusen stängt för covid och att ta hand om hans hund, och om en ung kvinna på medeltiden som tar över sin fars smedja men får stora problem med männen i byn. I nutiden kontaktas den bisexuella huvudpersonen av en gammal skolkamrat som (kanske) sitter instängd i ett litet rum på en flygplats för att hon har ett gammalt lås med sig, och hennes tvillingdöttrar kommer på besök. Vi får också ta del av en analys av en dikt av e e cummings. Många trådar i en förvånansvärt innehållsrik kort roman, och som alltid lysande författad av Ali Smith.
BEM's Blog 