Böcker lästa i mars 2017

Walter Jon Williams: The Praxis.

En blandning av Jane Austen och space opera tyckte en i bokcirkeln, och så kanske man kan se den här militär-sf-boken som är första delen i en trilogi. Själv blev jag mycket irriterad på de depraverade kadetterna som drack öl, tittade på tv och intrigerade. Ansvariga militärer ägnade sig åt sitt fotbollslag i stället för att försvara sig. Dessutom fanns en rejält gammalmodig syn på kvinnor som i alla fall i de övre klasserna förväntas sluta arbeta när de gifter sig. Nog måste det ses som en dystopi om samhället inte utvecklats mer på 10000 år från nu. Här fanns också andra varelser än människor, och de var ju knappast mer sympatiska. Osannolik var också förväxlingshistorien som kunde vara hämtad ur en gammal saga, och med två osympatiska huvudpersoner blir det ju inte så mycket kärlekshistoria heller. Tack vare viss humor är boken i alla fall läsbar, och den inledande räddningsscenen var hyggligt spännande.

 

Chris Beckett: Daughter of Eden.

I Dark Eden hamnade en kvinna och en man på en planet utan sol, där värme kom inifrån. Del två, Mother of Eden berättade om hur dessas ättlingar klarat sig trots problemen med inavel, och där behandlas framför allt hur samhällen bildas. I del tre, Daughter of Eden, är det snarare hur religioner bildas och stärker gemenskaper och samtidigt fördjupar konflikter. En spoiler är att släktingar från jorden dyker upp, och en minnesvärd replik av en av dem är att de borde stanna och förbättra genpoolen – dvs att männen skulle ha samlag med planetens kvinnor. Boken var klart läsvärd men jag saknade det påtagliga sf-inslaget i den första boken. Här blir det mer fantasy, vilket kanske är att vänta när det utvecklas till en trilogi.

 

Stina Stoor: Bli som folk.

Det här är kanske inte egentligen fantastik men samtidigt är det magisk realism genom att novellerna är berättade ur ett barns perspektiv, och då är nästan allt magiskt. Dessutom är språket alldeles underbart med väster-bottendialekt.

.

.

John Carnell, ed.: New Writings in SF 1.

Antologi från 1964. Den klart starkaste novellen var “Man On the Bridge” av Brian Aldiss, med dystopiskt tema i stil med 1984, där intellektuella sitter i koncentrationsläger för att inte störa balansen i samhället. Mindre sannolik men starkt symbolisk är den man som hjärnopererats för att eliminera det undermedvetna. Jag hade hyfsat trevligt när jag läste John Rankines “Two’s Company” där de två knappt talar med varandra innan de råkar ut för en olycka på planeten som är under terraformning, även om det var rätt svårt att hänga med i själva den heroiska räddningen. “Haggard Honeymoon” av Joseph Green och James Webbert var lite lustig så här på kvinnodagen: På en planet där uran utvinns drabbas män av mentala störningar som blir mindre om de får ha med sig sin nyblivna hustru. Eftersom kvinnor inte drabbas hade det kanske varit möjligt att bara låta dem arbeta med brytningen? Nej kvinnorna lagade mat åt männen. Damien Brodericks “The Sea’s Furthest End” behandlade revolt i det galaktiska imperiet; rätt tjatigt faktiskt. Den ansträngt humoristiska “Key to Chaos” av Edward Mackin skulle antagligen vara kritisk till företagskultur men saknade poänger.

Nisi Shawl: Everfair.

Det verkade så bra. Jag hade så gärna velat gilla den här boken, som på skyddsomslag och “Historical Note” uppges ge en alternativ historia där den oerhörda förintelsen av svarta i Kongo (10 miljoner!) hade kunnat förhindras bara genom några steampunkiga uppfinningar. Så här beskriver jag den i SF-Forum 129:

Västerlandet i vid mening har under lång tid betett sig avskyvärt mot befolkningen i de områden som upptäckts och visat sig vara befolkade, speciellt om det dessutom finns naturtillgångar. Ett av de värsta är den förintelse som den belgiske kungen Leopold II ansvarade för i den afrikanska region som i dag kallas Kongo-Kinshasa. Det är osäkert hur många han lät mörda men siffran 10 miljoner är sannolikt en underskattning. Detta skedde under perioden 1870-1908, och metoden var att med hot och våld få folk att utvinna framför allt naturgummi och leverera till den belgiske kungens bolag. Förhållandena blev bara obetydligt bättre när det i stället blev den belgiska staten som skötte regionen. Tvångsarbetet fortsatte och vita kolonister betraktades som i allt överlägsna den inhemska svarta befolkningen. Den lilla förändringen 1908 berodde mycket på internationella protester, där också svenska missionärer bidrog – se kapitlet “En civilisationens utpost” i Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. Orättvisor på närmare håll ledde 1884 till bildningen i England av “The Fabian Society”, en närmast socialdemokratisk organisation som ville förändra utan att göra revolution, och som kom att bli grunden till Labourpartiet. Genom pengar från speciellt en rik skådespelare kunde organisationen grunda London School of Economics, som fortfarande är en tankesmedja för politiker.

Nisi Shawl, som tidigare skrivit en del noveller, har nu skrivit en alternativhistoria med utgångspunkt från dessa händelser. Här används resurserna till att köpa loss Kongo från Leopold II i stället för att grunda en skola, detta i syfte att skapa ett idealsamhälle med jämlikhet i alla hänseenden. Det illustreras bara alltför tydligt i de relationer som beskrivs: Vi möter lesbisk kärlek, äktenskap där mannen är betydligt yngre liksom kärlek där etnicitet, religion och samhällsklass inte betyder något. Tanken är också att skapa en fristad dels för afrikaner som förföljts av Leopold, dels för svarta amerikaner som vill återvända till Afrika.

Steampunk-elementen i boken har framför allt att göra med något drivmedel som man aldrig får riktigt förklarat, men möjligen är det kärnkraft eftersom Kongo är rikt på uran. I alla fall används den för både belysning och att driva luftskepp, vapen och handproteser som är plågsamt nödvändiga efter bestraffningar. Författare som Charles Stross har kritiserat steampunk för att den glorifierar den brittiska viktorianska eran med dess kolonialism, och Nisi Shawl har instämt i att steampunk är en reaktionär litteratur. Det är därför glädjande att se att steampunk kan användas också i en bok som kritiserar i alla fall de värsta avarterna av kolonialism, även om man måste konstatera att det är tveksamt om det är “rätt” att utifrån försöka skapa ett samhälle även om intentionerna är de bästa.

Som så ofta med ny fantastik går det inte att klassificera boken som sf eller fantasy. Det finns klara sf-element: Det är en alternativhistoria med teknologiska uppfinningar som vi inte har ens i dag. Samtidigt kan en afrikansk medicinman bota en skottskada hur lätt som helst. Hur boken än klassificeras är den en intressant och lyckad roman. Inte minst är den ett imponerande projekt som ger sig på en av mänsklighetens mörkaste perioder. Boken är dessutom vacker som ting, med en framsida där vi ser en svart människas hand och handprotes. Språket är utmärkt och vi får lära känna många intressanta människor – kanske väl många så att det blir svårt att hålla ordning på relationerna. Till viss hjälp finns en lista över persongalleriet, men egentligen är det ett misslyckande när det behövs. Miljöerna i Europa är hyfsat skildrade, men det som borde varit det väsentligaste, den afrikanska miljön, känns inte riktigt trovärdig, och det gäller också det nya samhället och dess organisation. Inte heller kriget mot Leopolds soldater känns riktigt övertygande, och vi får aldrig riktigt känslan av hur bestialiskt de betett sig även om det antyds. Några spännande episoder finns men det är knappast det viktigaste i boken.

 

Eva Holmquist: Diligentia.

Den första delen i denna trilogi om ett generations-rymdskepp hade jag svårigheter att komma in i, se min recension i SF-Forum 120. Också nu vid en omläsning hade jag problem med början, där många personer presenteras. Kanske det beror på deras namn som är lika men ovanliga – Lola, Mela, Vala. Något stort problem är det inte och det finns en lista över personerna i slutet av varje del. Det kan väl inte vara en hemlighet att rymdskeppet kommer fram till en planet som dessutom visar sig vara beboelig. Här utvecklas relationerna och personerna samtidigt som spänningarna som finns redan i första delen fördjupas mellan konservativa traditionalister och de mer utvecklingssinnade. Handlingen är spännande och medryckande, och det känns lite som att läsa en ungdomsbok av Heinlein. Inget dåligt betyg alltså.

 

Keith Laumer: Dinosaur Beach.

Underbar fartfylld tidsreseroman från 1971 där uppdrag och identiteter är oklara och handlingen utspelar sig i många tidsåldrar där vi inte bara möter dinosaurier utan också sjörövare. Och genom att tiden slår knut på sig själv är det inte så lätt att hålla reda på om ens älskade är den gamla damen eller den unga flickan. Onekligen behövs det tidspoliser men hur ska de hålla reda på härvan?

 .

.

Toni Jerrman, ed.: Finnish Weird 3.

En samling utmärkt fantastik översatt från finska. Tre noveller stack ut speciellt: Anne Leinonens fantasy om ett troll eller en varulv som tas om hand av en kvinna, Johanna Sinisalos sf med cyklande chimpanser och Magdalena Hais suggestiva skräckfantasy om en gammal begravningsplats dit ungdomar kommer för att spela och dricka. Men de övriga var det heller inget fel på.

 .

.

Ingmar Karlsson: Arvet från Bagdad.

Undertitel: Hur det grekiska vetandet bevarades och berikades. Speciellt intressant var skildringen av kulturen på Sicilien, och diskussionen om varför den arabiska kulturen ganska plötsligt upphörde. I dag finns knappast någon vetenskap i den muslimska världen, och Karlsson förklarar det med att auktoritära sunnitiska härskare ansåg att all kunskap redan fanns och beskrevs i Koranen. Dessutom fick denna eller annan text inte tryckas utan måste skrivas med kalligrafi, så tryckpressar förbjöds.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Swecon i Stockholm 15-17 juni

Worldcon 75, Helsingfors 2017


%d bloggers like this: