För mig säger det mycket om jag kommer ihåg en bok efter en kort tid. Den här fick jag bläddra frenetiskt i för att komma ihåg något. De två bröderna kändes synnerligen bisarra, var och en på sitt sätt, och deras syn på kvinnor var visserligen helt olika men lika besynnerliga. Mot slutet, när den ena broderns vetenskapliga livsverk inom genetik uppmärksammats, blir det sf där mänskligheten fortlever utan någon könsakt utan genom kloning. De förment vetenskapliga diskussionerna med matematiska termer som Hilbert-rum övertygade inte men kanske de bara var avsedda som ”miljö”.
Gardner Fox: Escape Across the Cosmos.
Ren och skär spännande underhållning, där vår hjälte dör redan före boken men återupplivas i en kropp baserad på kisel, vilket gör honom oåtkomlig för ett vapen som kräver kol. Han får dessutom en massa supermänniskoegenskaper mot slutet som hjälper honom att rädda människosläktet. En vacker men faktiskt också smart tjej räddar honom på en dödsplanet och de två färdas runt bland planeter och parallellvärldar för att hitta vem som egentligen utfört det mord som vår hjälte anklagas för. Fartfylld sf av klassiskt snitt utan alltför mycket funderingar kring mänsklighetens förutsättningar.
Martha Wells: The Cloud Roads.
Åtminstone de första Murderbot-böckerna var humoristiska och hade en hel del att säga om mänsklig dårskap just genom att det var en robot som berättade om sina nöjen och drivkrafter. Det här är i stället en tradig och stundtals obehaglig fantasy där inte bara fysiken utan också relationerna mellan varelserna var helt osannolik. Och hamnskiftare (shape-shifters) har jag aldrig lyckats förstå mig på. Här är de normalt som flygande drakar med händer(?) men kan omvandlas till människor. Fast det finns förstås ”mentorer” som kan hindra omvandlingen, förutse framtiden, bota etc. Tillräckligt mycket för att förstöra en trovärdig handling i alla fall. Bland drakarna (Raksura) finns det en uppdelning i de som har vingar och därför mer makt, och de som saknar och därför är arbetare. Det finns dessutom ett annat slags varelser som är inneboende onda, luktar illa och gärna våldtar för att skaffa mer avkomma. Ganska snabbt är det dem man får sympati för och undrar varför det har blivit så. Men det är uppenbarligen inte meningen. Det finns en bra recension som bör läsas speciellt om man tycker att det här var en underhållande berättelse.
Peter Bergting: Domovoi.
En inte helt lyckad fantasyseriebok med en stor del av handlingen förlagd till Gamla Stan i Stockholm. Snyggt tecknade miljöer men torftiga figurer med stela ansikten utan uttryck, nästan som en parodi eller pastisch på 50-talsserier. Mager handling men ovanliga och därigenom intressanta inslag av slavisk mytologi
Samling noveller som handlar om kriget om tiden, där ”the Spiders” försöker bevara tidförloppet medan ”the Snakes” försöker förändra det. Tyvärr är novellerna inte så roliga, med undantag av den sista där handlingen är förlagd till en teater, något som Leiber känner väl till. Jag har för mig att romanen som handlar om samma krig, The Big Time, var trevligare.
Göran Burén: Alla människors lika värde.
Den här boken handlar framförallt om hur den svenska pressen och allmänheten uppfattat den fördrivning av 700 000 palestinier som skedde i samband med att deras land togs i anspråk för att bilda staten Israel 1948 (Nakba). Enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 13, har var och en rätt att lämna sitt land, även sitt eget, och återvända till sitt land. Det är alltså ointressant om de lämnat frivilligt eller fördrivits. Israel har vägrat att låta dem återvända, och i stället fortsatt fördrivningen och övertagandet av mark. Det arabiska hatet mot Israel anges kunna förklaras av fördrivningen. I Sverige uppmärksammades framför allt de judiska flyktingarna och deras önskan att bo i Israel, medan palestinaflyktingarna ignorerades. Först på 60-talet började opinionen svänga och i och med ockupationen av Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem 1967 har svårigheterna för palestinier uppmärksammats allt mer. Boken är en noggrann kartläggning med citat och noter och är värdefull för dem som liksom jag minns att de hörde att ”israelerna fått öknen att blomma” men ingenting om vart de ursprungliga invånarna tog vägen.
Annalee Newitz: The Terraformers.
Det första jag läste av Newitz var den utmärkta Autonomous, men tyvärr har jag inte uppskattat det jag läst senare av henne. Det gäller också denna även om den har sina poänger. Tanken var väl god, med terraformning av en öde planet stor som jorden, men bara det faktum att det finns en karta – eller faktiskt flera – får en att undra om det inte egentligen är fantasy. Det krävs också en hel del ”suspension of disbelief” för att acceptera att daggmaskar kan modifieras genetiskt till att bli flygande bussar, eller att det kan vara mysigt att bo i en aktiv vulkan. Handlingen, med konflikter mellan neandertalare i vulkanen, ekologiskt intresserade och styrande som vill få dit turister, sträcker sig obehindrat över 1600 år eftersom livet förlängts rejält.
Ray Nayler: The Mountain in the Sea.
Bläckfiskar tycks kunna tänka och känna, och för närvarande protesterar djurvänner och forskare i olika länder mot planerna på bläckfiskodlingar på Kanarieöarna. I den här boken försöker den kvinnliga forskaren Ha förstå och meddela sig med stora bläckfiskar som lever runt en ö utanför Vietnams kust. Till sin hjälp har hon en android, Evrim, som upplevs som närmast mänsklig. När Ha känner sig ensam talar hon med en vän, Kamran, via datorn – men vännen är inte mer biologisk än androiden. I en andra handling i boken styr en AI ett fiskefartyg med en mänsklig besättning som rensar fisk. Vi får följa Eiko i besättningen som gör uppror mot den omänskliga behandlingen. I ett tredje handlingsspår i boken försöker en hacker ta fram ett datorprogram som kan bekämpa den typ av androider som Evrim är ett exempel på – intressant med tanke på den aktuella diskussionen om faran med extremt utvecklade AI. De tre handlingarna förenas elegant på slutet, och alla tre är spännande utan att vara alltför grafiskt otäcka. Se också recension i SF Forum 141.
Becky Chambers: A Prayer for the Crown-Shy.
Det här är en direkt fortsättning på den underhållande A Psalm for the Wild-Built. Roboten Mosscap som blivit medveten följer med den okönade munken Dex och häpnar över människors beteende och över naturen när de vandrar mot staden. Alltför mycket förutsätter att man läst den första boken, och de två borde absolut ha publicerats tillsammans. Då hade en del upprepningar kunnat redigeras bort. En utförligare kommentar finns i SF Forum 141.
Alastair Reynolds: Eversion.
En bokcirkelbok som var kul att läsa och inte så typisk för Reynolds. I princip samma handling upprepas fyra gånger och i slutet av i alla fall de tre första dör alla, så det är uppenbart att det inte är helt realistiskt. Episoderna är underhållande genom att vara skrivna som gotisk skräck, steampunk, Jules Verne-äventyr i jordens inre med Lovecrafthorror och under isen på månen Europa med gammalt sf-stuk, där vi har en ”precog” och en som kämpat mot de venusianska grodorna. En AI-doktor som botar genom trepanering och underhåller besättningen genom att berätta en historia ökar sin empati genom att läsa skönlitteratur – en idé jag känner igen från läkarutbildningen. För egen del var jag helt nöjd med att se allt som händelser i datorn Demeter, men övriga i bokcirkeln insisterade att AI-doktorn och AI-kvinnan som (spoiler!) till slut får varandra också lyckades rädda den mänskliga delen av besättningen. Det hade räckt med två eller tre upprepningar, annars som sagt god underhållning med gott om referenser för en gammal sf-fan.
Margaret St. Clair: The Dolphins of Altair.
Utifrån den rätt galna idén att människor och delfiner härstammar från gemensamma förfäder som kom från Altairsystemet för länge sedan berättas här om hur delfinerna misshandlats och havsmiljön förstörts, och därför reser sig brutalt. Först lyckas de släppa ut fångna delfiner genom att spränga en mina så att det blir jordbävning i Kalifornien, när inte det räcker för att blidka mänskligheten smälter de polarisarna. Till sin hjälp har de några människor som enkelt kommunicerar med delfinerna på engelska. Trots allt var denna bok från 1967 trevlig att läsa, det är någonting med stilen, men det är ingen tvekan att Margaret St. Clair är bäst i novellformatet – jag läser sakta hennes samlingsvolym The COMPLEAT Collected SFF Works som e-bok på telefonen.
En tidig vampyrhistoria med den kvinnliga vampyren Carmilla som blir inbjuden till ett hus där flickan Laura bor. Laura blir utsatt för vampyren utan att förstå det annat än som erotiska närmanden som hon dock avvisar. Hos vanligt folk sprids rykten om vampyrer som kallas ”oupires” i det engelska original jag läste. En hel del kring vampyrers ”liv” känns igen från den senare Dracula, men det är intressant att vi här har en kvinnlig vampyr som liksom hennes mor har påtaglig makt. Litterärt kanske inte lika bra som Stokers Dracula men helt klart läsvärd.
Norman Spinrad: ”Up and Out” i Asimov’s Jan/Feb 2023
Juvenil historia om superhjälte som själv förser Mars med syre, placerar konstgjorda beboeliga satelliter här och där i solsystemet, sponsrar masstillverkning av kapslar för närmast oändlig nedsövning (hibernering) och funderar på att skicka iväg folk till närmaste stjärna. Dessutom kommer en Dysonsfär farande, antagligen från en annan civilisation. Några trista citat i början: “…fan-like things called “propellers”, ”The cabin included things called ”beds””. Kändes som en space opera för mycket unga från 30-talet. Dessutom massa teknobabbel och löner och kostnader anges i ”wattage”, dvs effekt (!), inte energi ens.
Märkligt och trist eftersom Spinrads “Canopy” i maj/juni 2022-numret av F&SF var så trevlig att läsa!
Iain M. Banks: Use of Weapons.
Den här anses vara ett mästerverk inom genren, så det är väl mitt fel att jag inte kunde uppskatta den. Seg läsning med sällsynt komplicerat upplägg där vartannat kapitel är tidsmässigt sekventiellt och vartannat tvärtom. Dessutom visar sig huvudpersonen och hans kontrahent vara mer eller mindre samma person. Den intressantaste figuren var en AI-drönare som tillförde lite humor. Trist, för andra Culture-romaner har varit riktigt trevliga.
Erik Asklund: Ogifta.
En direkt fortsättning på Bara en början, med mer substans i berättelsen. Utmärkta Stockholmsskildringar, spännande båtturer, märkliga kvinnoäventyr och intressant interiör från ett kontor. Klart läsvärd fortfarande.
Ian MacLeod: Intrusion.
I en nära framtids-dystopi bedrivs en kampanj i England att alla gravida ska ta ett piller som förstärker skyddet mot sjukdom hos barnet, något den kvinnliga huvudpersonen inte vill av oklar anledning. Hon utsätts för påtryckningar från grannar och myndigheter och flyr från London till svärföräldrarna på Lewis i Yttre Hebriderna. Där ägnar man sig åt att montera ner vindkraftverken som inte längre behövs när det finns så mycket el från solpaneler. Intressant. Hennes man och son visar sig ha någon DNA-avvikelse som kopplas till förmåga att se in i framtid eller forntid, oklart vilket, men frågan är om detta är verkligt. Politiskt är berättelsen intressant genom att skildra ett övervakningssamhälle med en stat som bestämmer det mesta. Samtidigt saknas någon diskussion om själva pillret – är det ett försvar för antivaccare?? Det gör mig klart kluven till boken även om personer, handling och miljöer är väl beskrivna och politiken intressant.
Bokcirkelbok av ukrainare bosatta i USA, intressant därigenom men annars alltför mycket internatskola med mycket grymhet, och en alltmer osannolik historia. När en demonisk trollkarl erbjuder vår kvinnliga huvudperson på allvar att ”få börja om” eller när vi tidigt får klart för oss att det räcker att ropa att ”det är en dröm!” för att det skrämmande ska försvinna, då inser man att allt är en dröm eller möjligen en fantasi och det blir då genast mindre intressant. Det är då heller inte konstigt att det går utmärkt att flyga, men fortfarande känns det inte bra när de styrande hotar med grymhet mot anhöriga för att få elever att studera. När eleverna till slut reduceras till grammatiktermer har det i alla fall gått för långt. Trots allt blev det en ovanligt givande diskussion i vår bokcirkel.
Kathe Koja: Under the Poppy.
Med ett mustigt och färgrikt språk skildras några udda existensers liv i Belgien under slutet av 1800-talet. En man som skickligt hanterar kasperdockor och en som driver en bordell har en komplicerad kärleksrelation, som kompliceras ytterligare av att en syster till den senare är förälskad i den förra. En kvinna på bordellen blir teaterdirektör, och det blir kontakter med mer bemedlade och med militärer. Väl skildrade individer och relationer, och intressanta miljöer, men naturligtvis ingen fantastik utöver de nästan levande kasperdockorna.
Abdulrazak Gurnah: Paradiset.
Faktiskt något av en besvikelse, även om det är intressant att läsa om hur den ena kolonisatören efter den andra försökt tillgodogöra sig så mycket som möjligt på Afrikas östkust under 1800-talet och 1900-talets början – först araber, sedan indier och slutligen tyskar. Jag tyckte inte att man fick någon klar bild av miljöer eller individernas ställningstaganden, och hade väntat mig mer av en Nobelpristagare.
Paul J. McAuley: Four Hundred Billion Stars.
Klassisk välskriven sf med en kvinnlig huvudperson som (inte oväntat) störs av sin telepatiska förmåga som därför dämpas av ett implantat. Men här får hon jobb på en planet där det finns några varelser som man försöker få kontakt med, och med hjälp av ett piller kan hon stänga av implantatet. En hel del intriger med ledare som har egen agenda, lite kärlek och en riktigt spännande resa över planeten bidrar till att göra detta till trevlig läsning. Det är väl bara att kasta sig över de andra två delarna av trilogin.
Brian Stableford: Halcyon Drift.
Hyggligt underhållande rymdäventyr utan språkliga finesser, men med en tuff hjälte (Grainger) som har en mental parasit – ungefär som ett samvete – som kommer med bra förslag. Han tar på sig det knepiga uppdraget att hitta ett rymdskepp i en nebulosa där vanliga fysiska lagar inte gäller. Det går förstås bra. Inte säkert att jag fortsätter med de övriga fem delarna om hans äventyr med rymdskeppet Hooded Swan; den egotrippade Grainger är inte riktigt en hjälte man gillar.
Mats Svensson: Apartheid is a Crime.
Med undertiteln Portrait of the Israeli Occupation. (1st ed. 2020) Det här är en fotobok med citat, och en inledning av Mats Svensson, en fotograf och diplomat som bott i de ockuperade palestinska områdena. Citaten är av personer som Nelson Mandela, Desmond Tutu och en rad andra, och visar tydligt hur mycket värre apartheidsystemet i Palestina är än det var i Sydafrika. En klarsynt amerikan som arbetat för CIA skriver att Israel aldrig skulle kunna fortsätta sin bosättarpolitik, som fördöms av nästan hela världen, om det inte vore för USAs tysta stöd.
Elizabeth Hand: Generation Loss.
Elizabeth Hand är för mig främst bokrecensent i F&SF och sf-författare, och den här thrillern som översatts till svenska av Linda Skugge har bara stämningen gemensam med de mörkaste fantasyromanerna. Den bisarra hjältinnan har specialiserat sig på att fotografera lik, och hon hamnar därför hos en äldre kvinna med samma intresse som bor på en ö utanför Maines kust. Där blir det problem när det framkommer att de har en överman som inte bara fotograferar. Jag hade lite svårt att förstå mig på hjältinnan (snarare antihjältinna) men miljöer och en del andra personer var intressant skildrade, och när det börjar gå illa blir det klart spännande. Titeln syftar på kvalitetsförsämringen när verk kopieras gång på gång. Inte riktigt i min smak men efter att ha träffat författaren på Uppsalakongressen Vinter och uppskattat hennes Glimmering hade jag denna i hyllan och ångrar inte att jag läste den.
BEM's Blog 