V. E. Schwab: The Invisible Life of Addie LaRue.
En riktigt trevlig fantasy med Fausttema; huvudpersonen Addie får evigt liv i en överenskommelse med vad jag uppfattar som djävulen, kallad Luc, men i gengäld glöms hon direkt av alla som träffar henne vilket visar sig vara riktigt obehagligt. Hon träffar en ung man som har svårt att känna sig omtyckt och också han gör en överenskommelse med djävulen som innebär att han blir omtyckt av alla mot att han bara får leva ett år. Berättelsen växlar mellan scener i Frankrike och New York med fina miljöskildringar, t ex från en bokhandel. En kul poäng är att Addie målas av några gånger under hennes 300 år, och en konstkännare studerar dessa bilder utan att förstå att det är Addie de föreställer. Det kunde ha utvecklats bättre, och att ”flicka med del pärlörhänge” skulle ha målats av Rembrandt visar att det inte är vår verklighet som skildras.
Edmund Cooper: Jupiter Laughs.
Novellerna i denna samling sträcker sig från 1954 till 1975, och inte oväntat handlar flera om atombomber, rymdfärder och möten med aliens. Stilen är trevligt brittisk och upplösningarna ofta oväntade. Titelnovellen från 1975 är en alternativhistoria där Jesus inte kommer fram till Egypten utan mördas som spädbarn, så Jupiter står kvar som den stora guden. I den avslutande novellen klarar sig bara en robot vid en katastrof i rymden. Klart läsvärda med skicklig närvarokänsla trots det lilla formatet.
Anna Gustafsson: Du sköna nya vård. Friska vinnare och sjuka förlorare.
Det är förstås lika självklart som evolutionen. Att om sjukvård konkurrensutsätts och ekonomin får styra kommer det att vara vinst som styr snarare än behov, precis som i skolan. Vårdcentraler uppstår där folk har enkla vårdbehov medan de försvinner från ”utsatta” områden. Eller som med hudsjukvården, där det går att få prickar på huden kollade hur lätt som helst men det blir ont om läkare på sjukhusens hudkliniker. Här finns också beskrivet hur det gick när Sophiahemmet skulle starta BB och när det blev fritt att välja hörapparater – dvs fritt för företagen att sälja snarare. Att det inte skulle vara behovet av sjukvård som styr utan i stället skulle vara fritt vårdval, som inte var fritt för patienterna utan för läkarnas företag. Det leder till att det blir dyrt och dåligt även om vården i sig kan vara utmärkt rent medicinskt. Boken består av omarbetade artiklar från DN och det blir slående att läsa dem tillsammans. Anna Gustafsson har tidigare skrivit Konsulterna som var mycket kritisk till Nya Karolinska Sjukhuset, NKS.
Linda Nagata: Goddesses and Other Stories.
En samling noveller från 1988 till 2000 av en av mina favoritförfattare, som i inledningen erkänner att hon egentligen är romanförfattare. Det tycker jag dock inte stämmer, utan de här tio novellerna med rätt klassiska sf-teman är välskrivna och engagerande. Många är satta en kort bit i framtiden, en gång kanske för kort för Sovjet finns kvar. Vi får se nanoteknik för gruvdrift i rymden och AI-simulering av personen själv. De flesta är publicerade i Analog eller F&SF, och titelberättelsen vann Nebulan 2001 i novella-kategorin, kanske till David Griffins förvåning (SF-Forum 199). Den inleds med en förlossning där personalen beklagar att det blev en flicka. Ack ja.
Gunilla Jonsson och Michael Petersén: De levande döda.
Problemet med del två, inte minst i en trilogi, är att den ofta kräver att man kommer ihåg vad som hände i del ett. Så kändes det rätt mycket i den här även om tillbakablickar hjälpte. Den metafysiska skräcken som skickligt frammanades i del ett ville inte riktigt infinna sig, medan å andra sidan personerna blev riktigt levande även om de var döda. Jag hoppas att allt klarnar i tredje delen!
Anne Brontë: The Tenant of Wildfell Hall.
Någonstans läste jag att den här Brontë-boken skulle vara den absolut mest intressanta och just som feministiskt inlägg är den verkligen slående med sin starka kvinnliga huvudperson som har att kämpa mot allsköns traditioner och myter. Men den är uppbyggd som en ramberättelse med en mycket lång skrift i mitten, och just den som skildrar hennes bakgrund blir faktiskt lite tjatig med upprepade förödmjukelser. Stilen (1848) är riktigt njutbar, men boken når inte upp till mästerverket av systern, Jane Eyre, även om den är ännu mer kritisk mot patriarkatet.
BEM's Blog 