Göteborg, 4-6 april 2014
Club Cosmos är den äldsta sf-klubben i Sverige, och dess 60-årsjubileum firades med en intim och trevlig kongress i Gamlestadens medborgarhus. Kongressen hade en engelsk hedersgäst, John Meaney, men eftersom det mesta försiggick på svenska blir också denna rapport på svenska.
Programmet inleddes med en mycket snabb öppningsceremoni följd av ett föredrag om Club Cosmos som hölls av dess ordförande, Louise Rylander. Häpna! startade 1954 och i den fanns en uppmaning att man skulle starta sf-föreningar. Det nappade man på i Göteborg och Lars-Erik Helin och kongressens fanhedersgäst Gabriel Setterborg anmälde till Häpna! att Cosmos Club startat. Den gav ut fanzinet Cosmos News, sedermera ändrat till Cosmos Bulletin. Kjell Rynefors var mycket aktiv skribent i fanzinet, och en samling av hans noveller, Pacifica, finns nu utgiven på Zen Zat förlag. Den kunde man köpa av Ingrid Rynefors som jag då fick en trevlig pratstund med.
På 60-talet blev klubben mer en studentförening, och Tolkien Society of Sweden knoppades av 1968 som Europas första Tolkienförening. På slutet av 70-talet fick föreningen en egen lokal men den förlorade man efter några år och aktiviteten sjönk. Kongressen Akrostikon 2001 som drevs från Uppsala fick stor betydelse för att öka aktiviteten.
Efter en hastig presentation av några andra föreningar, bl a Steampunk i Göteborg och SFSF, vidtog en panel om humor och fantastik med Carolina Gómez Lagerlöf som moderator och Martin Andersson, Caroline L. Jensen, Jonas Larsson, Gabriel Setterborg och Alf Rynefors som paneldeltagare. Gabriel gav en kort historik och pekade på att mycket sf på 50- och 60-talet var satirisk och därigenom humoristisk. Caroline som är aktiv författare tycker att det är svårt att skriva humoristiskt, lika svårt som att skriva erotiskt. Det måste vävas in på ett bra sätt och det lyckas t ex Neil Gaiman med.
Resten av diskussionen blev en listning av humoristiska favoriter: Douglas Adams, Harry Harrison, Terry Pratchett (vars humor varken jag eller Carolina lyckats förstå oss på), Scalzis parodi på Star Trek, Diana Wynne Jones, Lloyd Alexander, Robert Rankin, Jack Vance (som Martin påpekade är Dying Earth-serien fantastiskt humoristisk med sina absurditeter), Michael Swanwick, Jasper Fforde, Avram Davidson och slutligen Roald Dahl, som Caroline anser kombinerar humor och skräck på ett utmärkt sätt. Några filmer nämndes också: Galaxy Quest, Blixt Gordon, The Princess Bride och Stardust.
Det episka anslaget var titeln på nästa panel, och även om John Meaney var underhållande var den inte så förtvivlat givande. Glenn Petersen modererade Sandra Petojevic, Carolina Gómez Lagerlöf, John Meaney och Stefan Hagel. Glenn som jobbar i SF-bokhandeln visste att läsarna vill ha serier, som Dr Who och Robert Jordan. Författarna i panelen var överens om att det är berättelsen i sig som avgör om det blir en fristående volym eller en serie.
Hedersgästen Gabriel Setterborg intervjuades av Peter Bengtsson. Gabriel hade skrivit till Häpna! att det fanns en sf-förening i Göteborg men det var ”lögn”. Tillsammans med Lars-Erik Helin gjordes en blygsam start utan stadgar. På 50-talet hade Wettergrens bokhandel i Göteborg en hel del sf, eftersom ägaren Hartelius var intresserad. Roland Adlerberth var mycket aktiv men inte i föreningen. Han fick tidskrifter från USA, och fungerade som samlingspunkt för Göteborgsfandom, som vid denna tid också innehöll Hans Sidén. I Stockholm bestod navet av Leif Helgesson, Sture Lönnerstrand och Anders Palm.
Gabriel prenumererar på F&SF och Asimov’s, och kan konstatera att den litterära kvaliteten ökat under årens gång. Slutligen fick han erkänna att han är författaren bakom pseudonymen Eric Crane, som skrev Anfall från rymden i serien Atomboken. Han hade arbetat med översättningar åt förlaget men föreslog att han i stället skulle skriva direkt på svenska utan förlaga eftersom det var enklare.
Den svenska författarhedersgästen, Caroline L. Jensen, intervjuades av Bellis som hade blivit något försenad så att programmet ändrades. Vi fick veta en hel del om Caroline, utöver att hon skriver skräck. Allt hon ägde försvann i en eldsvåda när hon var 19 år och hon svarade då på en annons om att bli strippa i Köpenhamn för att tjäna pengar. Den karriären hoppade hon av när en väninna mördats av sin pojkvän. Redan innan dess hade hon uppträtt, i Sikta mot stjärnorna som popsångerska innan hon slutade 9:an. Hon är kompromisslös Heavy Metal-fan men lever i skogen och inspireras inte av den musiken. Caroline tävlar i hunddressyr och jobbar ideellt för en brukshundsklubb. Som författare började hon med ett romanförsök i 3:an i gymnasiet. Hennes svensklärare läste alstret på 70 sidor och sa till henne: ”Caroline, det är det här du ska göra”. Sedan blev hon visserligen refuserad av förlag, men lyckades med den självbiografiska boken om Köpenhamnsstrippan. Hon har skrivit fem romaner och publicerat åtta noveller. Hon har aldrig drabbats av skrivblock men tycker att perioden mellan två romaner är svår. Hon skriver en synopsis men håller sig inte till den. Hon vill sitta i tystnad och skriva, utan någon femåring som stör.
Det läskigaste hon kan tänka sig är religiösa fanatiker, och hon har skrivit om det i det gemensamma projektet Efter stormen (Efterstormen.se). Hon jobbar också som redaktör och lektör, och inte nog med det, hon spökskriver bloggar och böcker utifrån ett råmanus eller idé, och tjänar bra på detta. Att hon inte får någon ”cred” för det bryr hon sig inte om.
Lördagen inleddes med en bokpresentation som Glenn Petersen höll i. Han rekommenderade Lavie Tidhars The Violent Century och Ramez Nahms Nexus, en spännande technothriller med fräcka idéer som att mjukvara nedladdas direkt i hjärnan. Ken McLeods Descent betecknade han som ”bloke lit”, en grabbig roman men häftiga sf-element i en nära, övervakad framtid. Han rekommenderade också Alastair Reynolds Blue Remembered Earth, Stephen Baxters Proxima och Ann Leckies Ancillary Justice.
I panelen Göteborgsfandom från omvärldens synvinkel blev jag inbjuden att delta. Hade jag vetat det tidigare kunde jag ha grävt mig ner i gamla fanzines från 80-talet; jag minns speciellt Cosmos Bulletin och Göteborgs Faanvheckliga. Innehållet handlade sällan om sf, men det var välskrivet och underhållande, med författare som Erik Andersson och David Nessle.
Panelen Nordisk mytologi i sf/f modererades av Johan Anglemark, och panelisterna var Helena Andersson, Niels Gudjónsson, Linda Karlsson, John Meaney och Jan-Olof Nyman. Den senare inledde med att tala om att allt som sägs om vikingar i serien Vikings på History Channel är fel. Däremot verkar John Meaneys uppfattning att homosexuella vikingar jagades vara korrekt, så som det framställs i Absorption. Intresset för vikingar och de gamla myterna har varit kontroversiellt i Sverige sedan nazismen utnyttjat dem i sin propaganda, och speciellt har socialdemokraterna drivit detta. England kristnades före Sverige och myterna påverkades av detta; de skrevs om för att verka mer hedniska. Så är också fallet med Snorri Sturlusons nedteckningar. Däremot rekommenderade Jan-Olof Nyman Poul Andersons Time Patrol-berättelser, John Meaney böcker av Henry Treece och Niels Gudjónsson den tecknade serien Valhalla av Peter Madsen.
John Meaney intervjuades av Glenn Petersen, och vi fick veta att sf-intresset startade när han var fem år och följde med till ett bibliotek. Där fastnade han för en berättelse om en pojke som åkte till månen som fripassagerare. Han skrev korta berättelser som uppsats vid elva års ålder; han fascinerades av oändliga reflektioner i speglar och rekursiva uttryck (”denna mening är en lögn”). Han förstördes slutgiltigt av A E van Vogt med The World of Null A. (van Vogt må ha varit en usel författare men han har definitivt påverkat många sf-författare, t ex Dick, och också läsare – jag fascinerades tidigt av Tidmaskinen – The Weapon Shops of Isher). Han studerade vid Birminghams universitet och har en examen i fysik och IT. Kontakt med fandom fick han genom Rog Peyton på bokhandeln Andromeda som tog med honom på kongress.
Som Thomas Blackthorne skriver han nära framtids-thrillers, och nämner att inledningen i Edge är en sann historia. Han skriver också gotisk sf, kallad fantasy i USA: Bone Song och Dark Blood. Hans nästa bok blir en samtidsthriller utan sf-inslag.
Jag har läst To Hold Infinity, Absorption och Edge, och kommer absolut att läsa fler böcker av John Meaney. Jag gillar hans stil och personteckningar, och frågan är om han inte är allra bäst i nära framtids-thrillern Edge, där personerna får kämpa med svåra etiska frågor.
Kreativitet och fandom pratades det om i en panel med John-Henri Holmberg, Emil Jonasson, Karl-Johan Norén och som moderator Anna Davour. Det var trevligt att lyssna på men så värst mycket kom väl inte fram. Den första fan-aktiviteten var att skriva sf, men så är det inte alls i dag. I Kina ger fans feedback mellan avsnitt i följetonger. Karl-Johan satt där som omskapare av Bellmansånger i fannisk anda och Emil Jonasson som steampunkare som skapar kläder och utstyrsel.
Pål Eggert höll ett föredrag om Socialt arbete och fantastik. Liksom Chris Beckett är han både socialarbetare och författare. Det avgörande för att man ska fungera i samhället är att man har en känsla av sammanhang och att skeenden är logiska med klara orsakssamband. I Lovecrafts texter framkallas skräck genom avsaknad av logik, t ex genom att vinklar är omöjliga. Hemlösa personer kan också sakna sammanhang genom att de lever vid sidan om, i utkanten, de har andra prioriteringar, egna koder och lagar. Pål nämnde också att vampyr från början var en förbannelse som t ex självmördare kunde drabbas av.
Det är inte så vanligt med bankett på svenska kongresser längre, kanske mest för att de blivit för stora, men göteborgarna hade också denna gång en ordentlig fest med tal och musik, t o m väl mycket musik faktiskt eftersom det blev svårt att prata. Det serverades god indisk mat som möjligen kunde ha blivit ännu bättre med ris.
Sist på lördagen, dvs innan det blev NoFF-auktion, var det en panel om Monster, och så sent på kongressen var det väl rätt att den inte var så seriös. Patrik Centerwall ledde panelisterna Simon Lundin, Caroline L. Jensen och Martin Andersson. Här nämndes tentakler, zombies, varulvar och vampyrer (av vilka de två senare ansågs mer ”användbara”). Det mest skrämmande Martin Andersson kunde tänka på var en novell om en blomma av Clark Ashton Smith. Monster vi kan komma att få träffa är mylingen och skogsrået.
På söndagen åkte vi veteranspårvagn (nåja, den var yngre än jag) till Slottsskogen och vandrade upp till Observatoriet där vi guidades av Katja Lindblom. Vi fick en visning av teleskopen men det regnade så taket var stängt över dem. Katja höll ett trevligt och informativt föredrag om exoplaneter, som det ju blir fler av varje dag. Deaddoggen avhölls på en pub där jag blev sittande och pratade mest med Åsa Lundström och Michael Pargman.
Allt som allt en trevlig liten kongress. Numera blir det inte så mycket bokköp, men den här gången köpte jag i alla fall samlingen Pacifica med Kjell Rynefors noveller och två böcker av Anna Vintersvärd, en roman och en steampunkantologi. Och när jag kom hem beställde jag från Adlibris två böcker av Caroline Jensen, Patrik Centerwalls novellsamling och historiken över Club Cosmos.
Läs också Arina Pingols trevliga rapport! Hon var på andra programpunkter, men var också mycket nöjd med kongressen.
BEM's Blog 