LunCon 2022

English translation by Google.

Lund 29-30 oktober, IOGTs lokal på Bantorget.

Äntligen har jag åter gått på en sf-kongress där jag inte varit inblandad i kommittén! Det är i och för sig trevligt att arrangera också men jag hade sånär glömt hur kul det är att sitta och lyssna på paneler, intervjuer och föredrag. På årets LunCon var det god bredd på innehållet med intressanta analyser och fina tips.

John-Henri Holmberg inledde med ”Space Opera – från skräp till hyllad SF”, men naturligtvis räckte inte 45 min för detta ämne så den nya vågen av modern Space Opera fick han gå över alltför snabbt. Namnets historia blev så mycket bättre belyst: För drygt 100 år sedan skrev William S. Hart Vilda Västern-äventyr och spelade dessutom hjälte i filmerna, som då kallades ”Horse Operas”. När det blev kommersiell radio riktade reklamen sig till kvinnor som skulle köpa rengöringsmedel, och serierna som omgav reklamen kallades därför ”Soap Operas”, såpoperor. SF-författaren och fanen Wilson ”Bob” Tucker använde namnet ”Space Opera” 1941 i sitt fanzine Le Zombie för de hiskliga rymdäventyr som började publiceras i Amazing Stories. Det skrevs rymdäventyr tidigare, som Garrett P. Serviss fortsättningar på Wells Världarnas krig, där uppfinnaren, den verklige Thomas Alva Edison, lyckas bygga en rymdflotta och slå tillbaka mot marsianerna. I Amazing Stories blev E. E. ”Doc” Smiths Skylark-serie omåttligt populär, och de följdes av Edmond Hamilton som slog igenom med galaktiska äventyr som Crashing Suns som gav honom namnet ”World Wrecker Hamilton”.  (Jag tyckte ändå att den var rätt underhållande när jag läste den häromåret). Hamiltons Captain Future-romaner kom på svenska i JVM där hjälten fick heta Kapten Frank. Den svenske sf-fanen B. O. Ringberg skapade och var mycket aktiv i ”Kapten Frank-sällskapet”, och den intresserade kan hitta mycket om detta i gamla SF-Forum. Astoundings redaktör John W. Campbell som gjort mycket för att utveckla sf-litteraturen var också författare som skrev Space Opera, t ex The Mightiest Machine, men han tröttnade och skrev mer intressanta verk som ”Who Goes There?” där en upptinad alien på Antarktis kan ändra utseende till att helt likna någon i en expedition där. Jack Williamson är också en författare som började med Space Opera som The Legion of Space och som senare skrev intressant sf. A. E. Van Vogt bidrog med Earth’s Last Fortress, The Mixed Men och The Voyage of the Space Beagle, medan C. L. Moore var den bästa Space Opera-författaren under denna tid med t ex Judgment Night. Asimovs Stiftelseromaner hade inte kunnat skrivas utan den föregående vågen av Space Opera, plus förstås Gibbons Romerska rikets nedgång och fall. Space Opera kom i skymundan under 50-talet, och på 60-talet kom Nya Vågen som koncentrerade sig på den ”inre rymden”. Ett undantag var Heinleins Starship Troopers som egentligen var ett inlägg i diskussionen om det verkligen behövs soldater ”på marken”. En nytändning kom i och med John M. Harrisons The Centauri Device som ansågs svår, och på 80-talet kom Iain Banks Cultureromaner. Att Space Opera kom tillbaka kan säkert bero på populära tv-serier och film, t ex Star Trek och Star Wars, och nu The Expanse. Som sagt, de senare verken och författarna hann John-Henri inte riktigt med, men kanske vi får läsa om dem någonstans där han förhoppningsvis publicerar en artikel om Space Opera.

Från rymden till skräck, steget är inte så långt som man kan tro. Panelen kom snabbt in på filmen Alien där speciellt den första är skräck eftersom monstret aldrig visas. I panelen satt Thomas Årnfelt, Camilla Svedén, Markus Sköld och Marie Metso, modererade av Jonathan Olofsgård. Några tips från diskussionen: John Ajvide Lindqvists novell ”Speciella omständigheter”, filmen Pans labyrinter där ett barn far illa och tv-serien The Haunting of Hill House som bygger på Shirley Jacksons roman. Ett intressant medium är radioteater som så att säga ligger mellan text och film, och panelen rekommenderade Skymningsland med noveller av olika författare samt Sara Bergmark Elfgrens De dödas röster. De tipsade slutligen om Michael Fabers Dark Matter och är den lika bra som Under the Skin är den säkert läsvärd.

Hedersgästen Elisabeth Östnäs har jag inte läst men vi har hennes Midsommarbrud så den ska jag nu absolut läsa. I Johan Anglemarks intervju visade hon sig vara en intressant person och författare som gärna berättade om sina svårigheter och erfarenheter. Hon fick sent en ADHD-diagnos som gjorde att hon förstod sig själv bättre. Med hörselproblem och sjukfrånvaro i skolan läste hon konstant men var ensam och utsatt. I skolan lyssnade hon inte utan tänkte på annat. (Vem gjorde inte det?) Lärarna var omväxlande uppmuntrande och nedlåtande när hon visade sitt skrivande, och riktig fart satte hon inte förrän i 20-årsåldern. Hon kom in på religionshistoria på universitetet och tyckte det var intressant, och det har varit användbart i hennes ofta historiska romaner. Historieintresset kommer också från böcker av Sven Wernström, som samtidigt är politiska vilket gjort att de inte blivit så populära. Hennes första bok var Feberflickan som verkar intressant men tyvärr tycks den inte finnas i tryck. Böcker om vikingatiden är framför allt riktade till ungdomar. Hon försöker göra dem realistiska vilket lett till att hon beskriver slavhandel i Birka och att flickorna bara fick halva portioner mat. Den kritiska synen på vikingar har inte uppskattats av dagens nationalister.

Tyvärr kunde jag inte lyssna på panelen om utgivning av fantastiklitteratur eftersom den var placerad i det lilla rummet som snabbt blev fullt. Typisk miss som vi gjort många gånger i de kommittéer jag suttit i. Alternativet spelpanelen roade mig inte eftersom jag aldrig förstått mig på datorspel – ska man spela ska det vara ett sätt att umgås.

Det är däremot trevligt med någon expert som bjuds in ”utifrån”. Denna gång var det en filosof från Lunds universitet, Erik Persson, som gav ett föredrag kallat ”Asimovs robotlagar möter verkligheten”. I en kort historik visade han att det har gått galet när det inte går att stänga av roboten: Golem gick amok i 1500-talets Prag, och Trollkarlens lärling ställde till det 1797 liksom Frankensteins monster 1818. Asimovs lagar dök upp i novellen ”Runaround” 1940 och kompletterades med en 0:e 1985 som innebar att en robot aldrig får skada mänskligheten som alltså sågs som viktigare än en individ. Lagarna skapades troligen för att misslyckas, dvs de användes för att skapa en historia. Men senare, i Robot Visions 1990 hävdade Asimov att de kunde användas för att förhindra att det uppstår ett Frankensteins monster. Enligt Erik Persson är lagarna intuitivt uppenbara, och gäller egentligen alla verktyg. De ska vara säkra, de ska fungera och de ska hålla. Han tog också upp ”Spårvagnsproblemet” där roboten kan välja att växla över till ett spår där bara en i stället för fem körs över, vilket satte fart på publiken. Ett annat robotexempel som han tog upp är ”Missriktade instruktioner”, som t ex ”gör gem” (The paperclip machine), som kan tömma jordens resurser helt. Själv saknade jag ändå en seriös diskussion om AI som är mer intelligent än någon människa, är det ett hot eller en resurs? Något Max Tegmark behandlat i sin bok Liv 3.0.

Föredraget följdes direkt av en panel kring ett annat klassiskt sf-tema, First Contact. Under ledning av Johan Jönsson diskuterade Sara Läthén, Tommy Persson, Kristina Hård och John-Henri Holmberg detta, och John-Henri inledde förstås med en historik. Han menar att svårigheterna i att förstå varandra kräver problemlösning vilket är typiskt för sf. Själva namnet kommer från en novell av Murray Leinster från 1945, men redan 1934 hade Stanley G. Weinbaum i ”A Martian Odyssey”, beskrivit hur mänskligheten möter de totalt främmande marsianerna. Han lyfte fram Karen J. Fowlers Sarah Canary som exempel på en modern och intelligent variant på temat. Panelen fortsatte med exempel, som Arrival, både filmen och boken, och Sheila Finchs The Guild of Xenolinguists där kommunikationen blir det viktigaste. Med tiden inser sf-författarna risken med att synas av fe andra, som i The Three-Body Problem (Cixin Liu). Naivare var Simaks beskrivningar av positiva och sympatiska aliens, och för Heinlein var de framför allt några man skulle kunna handla med. Annars är det vanligast att se dem som några vi kan kriga mot, men t ex Arthur C. Clarke och David Brin skildrar möjligheten att få utvecklas med hjälp av dessa främlingar, ”uplift”. Moderna intressanta aliens finns t ex i Blindsight av Peter Watts och i Iain Banks Culture-romaner, men också här på jorden kan vi hitta aliens i form av troll och älvor; att söka efter främlingar ligger som en myt i oss. Själv tycker jag nog att det finns andra, verkliga, varelser på jorden att försöka kommunicera med, och en intressant bok i det sammanhanget är Laura Jean McKays The Animals in That Country där en virusinfektion leder till att vi kan förstå djuren mycket bättre. I linguisten Suzette Haden Elgins dystopi Native Tongue utvecklar kvinnor ett eget språk. Språksvårigheter blir det förstås i James Whites galaktiska sjukhusserie när olika varelser ska botas, och i LunCons bokcirkelbok Project Hail Mary av Andy Weir är det problem att möta aliens som andas andra gaser och inte ser.

Sist på lördagen blev jag tvungen att välja mellan ett säkert intressant föredrag av Stefan Högberg, ”Vad är fantasy?” och Åsa Lundströms ”Oz och dess skapare”, som blev det jag valde. Det ångrar jag inte eftersom det var en ordentlig genomgång av L. Frank Baums liv och gärning, och beskrivningar av de många böckernas persongalleri och handling, dessutom med mängder av bilder. Föredraget kommer kanske i SF Forum, vem vet?

Söndagsmorgonens panel ”Vad händer inom barn- och ungdomsfantasy?” var oväntat intressant och givande. Åsa Lundström modererade diskussionen mellan Elisabeth Östnäs, Marie Metso, Katarina Hjärpe och Helen Ekeroth och hade väl en del synpunkter själv. I en presentationsrunda fick jag veta att Marie Metso är bibliotekarie på en gymnasieskola och också skriver dikter och noveller. Bibliotekarien Katarina Hjärpe ställde upp en rad böcker som uppskattas både av lärare och ungdomarna, bland annat rekommenderade hon Molly Blacks The Cruel Prince. De böcker som är populära är de som säljer mycket eller får priser. På Tik Tok finns #BookTok som rekommenderar böcker för ungdomar. Panelen rekommenderade Catherynne M. Valente och Maria Turtschaninoff, och konstaterade att Anne på Grönkulla och Mumintrollen fortfarande är populära. Gymnasister läser gärna Agatha Christie, helst på engelska, men också gärna Stolthet och fördom och Gösta Berlings saga.

Panelen ”Vikingatida & medeltida fantasy” med Elisabeth Östnäs, Stefan Högberg, Thomas Årnfelt och Helen Ekeroth som moderator kom att handla en hel del om appropriering, något som känns rätt tröttsamt. Men det är möjligt att Lian Hearns (Gillian Rubinsteins) skildringar av livet i ett imaginärt historiskt Japan inte är tillräckligt tydliga med att de inte är baserade på fakta; det vet jag inte. Varken fantasy eller sf skulle kunna bli skriven om det krävdes full kunskap om miljö och historia, det säger sig självt. Det hindrar inte att det också kan vara bra med research så att berättelsen inte blir förljugen i onödan. Panelen ansåg i alla fall att det viktiga är den interna logiken och konsekvensen, vilket kan vara nog så svårt vid författande av långa serier. Speciellt Elisabeth Östnäs lyfte fram kvinnoskildringar i vikingatida fantasy. När hon skildrat hur kvinnorna egentligen hade det blev hon utsatt för hatkampanj i en Vikingagrupp på facebook 2015. Kvinnor då, och under många andra perioder i historien, liksom för övrigt på många ställen i dag, är inte myndiga förrän de blivit änkor. Två böcker som rekommenderades var Alison Weirs Elisabeth of York och Anna Larsdotters Kvinnor i strid.

Jesper Stages föredrag ”Slutet är nära…eller? SF och knappa naturresurser” hörde jag på sf-kongressen Vinter 2018 i Uppsala, så nu antecknade jag bara några intressanta böcker: William Hope Hodgsons The Night Land från 1912 som jag länge haft i bokhyllan utan att läsa. Det ska jag nog göra för nog måste det vara intressant hur mänskligheten klarar sig utan fungerande sol – här kommer jag att tänka på Chris Becketts utmärkta Dark Eden där energin i stället kommer från kärnreaktioner i planetens inre. Laurence Mannings The Man Who Awoke från 1933 handlar om världen efter kol och olja och i Ayn Rands dystopiska framtidsvision Anthem hindrar staten utvecklingen. Överbefolkning och matbrist skildras i Harry Harrisons Make Room! Make Room!, i John Brunners The Sheep Look Up och i Sam J. Lundwalls 2018 eller King Kong Blues. Under 80- och 90-talen tycktes knapphet inte ha varit ett problem med undantag för Octavia Butlers Parable-böcker, men 2008 kom The Hunger Games med matbrist. Paolo Bacigalupi har skildrat framtida brist på energi och vatten, liksom Tobias S Buckell och Robert Charles Wilson (Julian Comstock-berättelser). Med tanke på hur fel många av de äldre profetiorna haft är det inte troligt att ens de senaste framtidsskildringarna är någorlunda sanna. Men de kan förstås vara intressanta att läsa ändå. Felet är alltför ofta att författaren koncentrerat sig på fysiska förutsättningar utan att ta hänsyn till samhällets reaktioner, som både kan verka i positiv och negativ riktning. Jag kommer att tänka på att det nu är industrin som oroas över klimatförändringar snarare än politiker. Industrivärlden har ett längre perspektiv än fyra år.

Den som inte lyssnade på Jespers föredrag rekommenderas Johan Jönssons sammanfattning i hans kongressrapport. Kanske vi också kan hoppas på en tryckt version t ex i SF Forum?

Panelen ”See You in the Jianghu – Diving into East Asian Fantasy” var riktigt underhållande att lyssna på men frågan är om inte panelisterna hade ännu roligare; de var fascinerande entusiastiska över den kinesiska tv-serien The Untamed och japanska dramer som tydligen fått låna dekor och dräkter till Star Wars. Fia Karlsson modererade men förklarade att hon ändå deltog i diskussionen med Sanna Bo Claumarch, Frida Otterhag och Pernilla Leijonhufvud. Det som de verkligen uppskattade var den stora kulturella egenarten där t ex kristendomen inte alls förekommer som den ändå gör i bakgrunden på västerländsk kultur. Bellis avslutande föredrag om dystopier har jag läst tidigare; det var en gedigen genomgång av klassiska dystopier från förra delen av förra seklet som utmynnade i att dystopier och utopier inte är så olika.

En kongress är förstås inte bara programpunkter, och börjar med ofta med en resa. Redan på Stockholms Central träffade jag Anders Hedenlund som jag sedan hade sällskap med när vi åt hamburgare och gick på den förbokade filmen på Kino, Leonora Will Never Die som hade en hyggligt kul idé men tyvärr var för dåligt genomförd. Den luddiga gränsen mellan verklighet och fiktion fick mig att tänka på olyckan nyligen när ett skarpladdat vapen av misstag avlossades under en filminspelning.

Kongresslokalen var samma som 2016, och att det är en IOGT-lokal påminde mig om min första kongress 1958 som var i en liknande lokal i Stockholm. Här fanns också en del foton från förr utställda på pappskivor i en korridor, men inga från den tiden. Nostalgiskt kul i alla fall, och ett bevis för hur viktigt det är med foton från kongresser och annan fannisk aktivitet. Måtte inte en överbetoning på integritet kväva dokumentationen! Kongressgeneralen Calle Werners fru Gunilla basade för ett utmärkt kök där vi kunde klara av lunchen med mackor, kaffe och frukt – suverän service! Lördagskvällens middag blev för min del krispig anka som visade sig vara gigantisk och jag fick ångra att jag dessutom tog vårrullar som förrätt. De hade räckt. Jag hade svårt att göra hotellfrukosten på Concordia rättvisa på söndagsmorgonen, och tidsomställningen gjorde att jag fick tid för en promenad upp genom universitetsområdet före kongressen. Lund är en mycket trevlig stad att gå omkring i vilket jag också märkte på måndagsförmiddagen då jag såg mig omkring i den botaniska trädgården, tyvärr i lätt duggregn. Jag letade efter ett kafé men hittade bara hårsalonger – är inte Lund en studentstad? Till slut hittade jag ett litet ställe på Lilla Fiskaregatan (naturligtvis på alla sätt större än Stora Fiskaregatan vad än kartan antyder) helt nära kongresslokalen. Tåget var naturligtvis försenat 1,5 timme (på grund av vändning, dvs det var försenat redan på nervägen; men varför fick vi aldrig veta), men både vänthallen och tågvagnen var tysta så jag kunde lugnt läsa den utmärkta och BSFA- och Clarke-nominerade Skyward Inn av Aliya Whiteley. Detta till skillnad från nedresan då jag satt nära en man som tyckte att det var ett bra tillfälle att hålla alla telefonmöten på tåget. Då hade jag behövt hörlurar; något jag ska försöka komma ihåg till nästa gång jag åker tåg.

Avslutning med kongresskommittén: Fia Karlsson, Calle Werner, bakom honom Tobias Jarl, Fredrik Hyltén-Cavallius, Linnea Sternefält och Sten Rosendahl. Den tjusiga loggan på tröjorna och här ovan har designats av Katarina Eriksson.

Slutligen ett synnerligen varmt tack till arrangörerna! På alla sätt en mycket lyckad kongress där jag stortrivdes. Det är på många sätt bra med större kongresser men frågan är om inte diskussioner både i paneler, med publiken och utanför blir så mycket bättre i det lilla formatet. Tack!