Systervälde – ny svensk sf

Stefan Dahlström: Systervälde. Fantasiförlaget 2021.

Nutida svensk fantastik är oftast ren fantasy och därför är det glädjande att några skriver klassisk sf där litteraturformen används för att problematisera filosofiska eller politiska frågor. Här befinner vi oss på en planet där kvinnorna, sioraander, styr och där männen, dionesser, förvisats till hemländer som fungerar som landets ekonomiska motor med gruvor och fabriker. Kvinnorna är dessutom själva segregerade utifrån hur de kommit till, och detta blir aldrig helt klart. Det kan vara som “invitros” som visserligen inte är kloner men ändå odlats till nära vuxen ålder, de kan som foster ha odlats på ett liknande sätt, eller fötts på det naturliga sättet. Men till och med då sker inseminationen med sperma som, om det är en pålitlig leverantör, inte innehåller några y-kromosomer. Man vill ju inte bli mor till en “tommie” som männen föraktfullt kallas. De kan på sin höjd få servera på middagar.

Berättelsen handlar i stor utsträckning om hur huvudpersonen Elin, som är en invitro, i och med sin första mens blir vuxen nog att börja sin sju år långa militärtjänst. Hon känns som en vanlig skolflicka med vänner, konflikter och förälskelser, osäker på sitt utseende och sina kläder. Kasernlivet går lätt att känna igen från lumpen, men för Elin blir det en chock med allt våld och trakasserier. Det ädlaste en sioraand kan göra är att skydda sina “systrar” genom att vara kulfång. Elin får inblick i hur dionesserna lever och hamnar i en relation som naturligtvis är förbjuden. Han kallar systerskapet för systervälde. Men det är inte bara dionesser som protesterar utan det finns också kvinnor som driver att inte bara naturligt födda ska ha rösträtt.

Sammanhållningen bland sioraanderna bygger dels på hatet mot dionesserna men också på en religiös vördnad för kvinnan, livmodern och matriarkatet. Ritualen där kvinnors mensblod vördas och offras känns igen från det gamla Maorifolket på Nya Zeeland. Däremot är det svårt att hitta i sf-litteraturen där kroppsfunktioner brukar negligeras. Ett undantag är Madeline Ashby som låter menstruationen strula till det för hjältinnan i Company Town. Vampyrer har förstås ett naturligt intresse för blod, t ex i “Boobs” av Suzy McKee Charnas och Connie Willis ser till att det blir fint att menstruera i “Even the Queen”.

Som hyggligt ofta i klassisk sf kan berättelsen ses som allegori över aktuella politiska frågor.  Rena kvinnosamhällen har skildrats redan av de första kvinnliga sf-författarna, exempelvis är kvinnorna de styrande i Charlotte Perkins Gilmans Herland från 1915, och kvinnorna i “Conquest of Gola” av Leslie F. Stone klarar utmärkt att stå emot en manlig invasion (1931). Liksom i Systervälde framhåller dessa berättelser kvinnornas styrka och kanske överlägsenhet. Den fysiska separationen mellan kvinnor och män finner vi i The Gate to Women’s Country av Sheri S. Tepper och i Motherlines av Suzy McKee Charnas. Kraftig separation av kvinnor och män ses i dag t ex i Saudiarabien, medan fysisk separation på religiös eller etnisk grund med hjälp av murar ses på den av Israel ockuperade Västbanken. Dionessernas liv och protester liknar i mycket palestiniernas situation, medan sioraandernas syn på dem speglar den misogyna inställning som tyvärr inte bara finns hos saudier.

Uppdelningen i en arbetarklass och en överklass är förstås uråldrig och har skildrats både i och utanför sf. Klassisk är uppdelningen i H. G. Wells Tidmaskinen och ett senare, pulpigare exempel är Kenneth Bulmers The Changeling Worlds. I Systervälde ser de flesta uppdelningen som naturligt för matriarkatet, men Elin känner att det inte är riktigt rättvist. När dionesserna gör uppror och strejkar i en gruva är det militären som rycker ut, och de är också måltavla när soldaterna ska göra sitt prov. Frågan är om inte de utpekade fienderna, zeckorierna, bara används för att motivera ett starkt “försvar”.

Boken kan klassas som ungdomsbok eftersom huvudpersonen är en ung kvinna som upplever förälskelser och svek. Det är inget fel i sig, men den kan alltså läsas på flera sätt. Den är naturligtvis ett inlägg i diskussioner kring feminism. Även om kvinnornas regim är hårdför och närmast rasistisk är det uppenbart att kulturen är livskraftig. Risken med att skildra en kvinnlig civilisation som är lika brutal som de manliga är att man blir betraktad som misogyn, vilket drabbade den brittiske sf-författaren Edmund Cooper för hans roman Who Needs Men? där kvinnor jagar män som villebråd.

Berättelsen diskuterar den ideologiska kampen mellan politik som bygger på egoism respektive solidaritet, vilket naturligtvis är aktuellt för alla åldrar. Genom många olika exempel förespråkar boken jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. Handling och värld ses ur den unga huvudpersonens perspektiv. Det är effektivt för berättelsen men samtidigt gör det att vi inte får veta tillräckligt om hur andra personer tänker och känner, och det gäller framför allt de vuxna. Det gör också att läsaren står frågande inför hur reproduktionen går till och hur samhället styrs, mer än att det är ett matriarkat med val. Det hindrar förstås inte att man engageras av Elins spännande upplevelser och försök att förstå och acceptera sin situation.

Slutligen måste bokens fysiska utseende berömmas. Ett elegant omslag, snygg text och bara ett fåtal typografiska och språkliga missar. Det är sådant som kan försvara den fortsatta utgivningen av fysiska böcker. Ett varmt tack till Fantasiförlaget för boken!