AplaCon i Bredaryd

Karl-Johan och Therese

Efter Eurocon i Fiuggi hade jag tänkt besöka både Alcocon 3 och Åcon 2, men det kom för mycket i vägen. Nästa kongress blev därför AplaCon, eller Aplakonen, som på badgarna definierades som den första småländska sf-kongressen, 12-14 juni 2009. Det har diskuterats om detta verkligen var en kongress men jag kan inte se något skäl till att inte kalla den det även om antalet deltagare inte var så gigantiskt (14). Det är faktiskt möjligt att räkna upp deltagarna: Glenn och Ylva Petersen, Britt-Louise Viklund, Carolina Gómez Lagerlöf, Lars-Olof Strandberg, Tommy Persson, Michael Pargman, Magnus Wahlström, Henrick Pålsson och Mårten Svantesson, plus förstås jag och hustru Margareta samt organisatörerna Karl-Johan och Therese Norén. Programmet hade säkert vunnit på om också Ylva Spångberg hade kunnat delta, men hon blev förhindrad av familjeskäl. Som på många andra kongresser var det omöjligt att få veta när den skulle börja så jag och Margareta kom inramlande i invigningen som samtidigt fungerade som middag. På programmet som jag med tiden fick tag i stod att jag skulle leda den första programpunkten, vilket också hade varit bra att veta. Nu kördes i stället frågesport av Jeopardy-typ och hedersgästen Glenn Petersen läste sina dikter ur tidiga fanzines.

På lördag förmiddag fanns möjlighet att delta i en guidad tur i hembygdspark och industrimuseum, men jag och Margareta fortsatte i stället vår bilfärd söderut till den fanniska centralorten Viken, dit vi nådde strax efter 10 för att mötas av en mycket yrvaken John-Henri. Lustigt förresten att just adressen Lingonvägen 10 är så populär bland fansen. Yrvakenheten förklarades av att dottern Laura vunnit i en idrottstävling dagen innan, vilket firats rejält. Alltnog, efter lite skitsnack och kaffe åkte jag med herr chefredaktören till självaste redaktionen för att låna SF Forum 1-54, elegant inbundna av Mats Linder. Och det är klart att man ska ha sina F&SF i ett kassavalv!

Tjugo mil senare var vi tillbaka på Bredaryds Wärdshus och intog lunch för att sedan lyssna på en av Therese ledd diskussion kring Doctor Who, en serie jag tycker är ovanligt underhållande för att vara sf-tv-serie men ändå inte speciellt intressant. Därpå ledde jag själv en diskussion kring noveller och genom att många av fansen var mycket debattlystna blev det hyfsat innehållsrikt.

Britt-Louise intervjuar Glenn

Från Britt-Louises intervju av Glenn har jag antecknat att han som så många andra fastnade för sf genom Egen rymddräkt finnes och Vintergatans son. Sf öppnade upp nya perspektiv och var nytt och hisnande. Heinleins ungdomsböcker tilltalar grabbar, med förortskillen som kommer ut på spännande äventyr. När han läst Rymdhunden frågade han bibliotekarien på Värnamo bibliotek om det fanns fler sådana böcker. Han träffade Maths Claesson på biblioteket och Värnamofandom uppstod. Han gick vidare till att läsa på engelska, och läste också fantasy men även om det var spännande och trevligt öppnades inga nya dörrar.

Som 20-åring åkte han till sin lättnad till Göteborg 1980. Där startade han och Johan Frick SF-bokhandeln. Innan dess hade han ägt en New Age-bokhandel som gick omkull. Han tycker att det är roligt att rekommendera rätt bok till rätt person.

Fandom kom han i kontakt med genom Erik Anderssons fanspalt i JVM. Han skickade efter fanzines, och åkte på sin första con Seacon 1979 i Brighton. Club Cosmos i Göteborg ser han som mer seriös, och själv är han framför allt fanzine-fan. Han läser 99% sf och fantasy.

Glenn är utbildad till psykolog och har jobbat sex år som klinisk psykolog. Det slutade när han blev oense med läkaren. Nu jobbar han, förutom med sf-bokhandeln, också på nystartade förlaget Stjärnfall, där han ger ut chick-lit-böcker.

Ylva, Carolina, Tommy

Härefter följde en utmärkt middag med fyra sorters öl, följt av whiskyprovning med fyra sorter. Den första exklusiva maltwhiskyn kallade vi Bell’s, medan vi klarade av att konstatera rökighet hos en annan, betydligt billigare. Så nu behöver man inte köpa de dyraste sorterna längre.

Söndagens programpunkt var den klassiska ”Lars-Olov visar bilder”, även om det denna gång var via en dator. Den sista programpunkten, om svenska hotellkongresser, som övergick i död hund, missade vi eftersom vi ville anträda återfärden hyggligt tidigt. Kongressen hade varit trevlig med en hel del intressanta diskussioner, men det hade inte skadat med mer program och bättre information.